Kisse han tycktes verlden förglömma,
Slumra så roligt och ljufligt drömma.
Nero, hvars tålamod domnade af,
Snart från trädgården sig begaf.
Straxt var det slut med Kisses hvila,
Qvickt utför trädet han började kila.
Sade och log af hjertans grund:
“Hvad jag dig lurat, din dumma hund!“