Stode plötsligt du vid deras sida
Stirrande, med stora ögon blå,
Hvilkas mildhet icke de förstå.
Gerna gossen länge velat njuta
Af en anblick, så som denna skön;
Men han fann att han ej borde sluta
Hjertat till, för ängslig moders bön.
Sakta derför drog han sig tillbaka,
Och den lilla fågeln nu fick smaka,
Med de små i deras täcka bo,