“Kyckling, lilla dumma kräk, aldrig är du tillstädes,
Jämt för dig din stackars mor ängslig är och rädes.
Alltid bort i någon vrå smyger du, vill allt beskåda
Piper när du mor ej ser, tror dig då i våda.“
Bort till trädgården det var, denna gång den stackarn sträfvat,
Och med denna tanklöshet hönan djupt bedröfvat.
Som hans pip hans tillhåll dock för hans ömma mor förrådde,
Kom hon springande så fort nånsin hon förmådde.
Under hennes vingar straxt gömde sig den skrämda lilla,
Lofvade att aldrig mer sig bete så illa.