Feldbäckerei-Kolonne 77
Kdeur. Rittm. d. L. Schmidt 04.11.16
Bayr. Feldlazarett 23
Chefarzt Ob.-Stabsarzt Dr. Schilcher 26.10.17
1. Zug San.-Komp. 556 Mobile Etappenkommandantur 326
Kdeur.
Adj.
Enligt den av tyskarna först uppgjorda planen skulle "Ostsee-Divisionen" kort efter Ålands besättande inskeppas samt landsättas antingen i Mäntyluoto eller i Åbo. Företagna rekognosceringar visade emellertid att en landstigning i dessa trakter stötte på mycket stora marintekniska svårigheter till följd av ishinder och den stora minfaran, samt att, strategiskt sett, en landstigning på denna front vore allt annat än fördelaktig. Den hade nämligen lett till ett mer eller mindre frontalt angrepp, vilket för fienden möjliggjort en långsam reträtt mot öster med åtföljande härjning av landet. På grund härav beslöto vederbörande att välja Hangö till landstigningsplats och att den åländska garnisonen skulle inskränkas till blott en jägarbataljon, vars huvuduppgift bleve att skydda den tyska vänstra flanken samt, om händelserna det tilläte, tåga över isen mot Åbo för att befria denna stad och samtidigt bortlänka fiendens uppmärksamhet från huvudoperationslinjen. I enlighet med detta beslut vidtog genast ett forcerat minsvepningsarbete, lett av den energiska kaptenlöjtnanten v. Rosenberg, en av Tysklands förnämsta specialister på detta område.
Emellertid stötte minsvepningen till följd av ogynnsam väderlek och olämpliga isförhållanden på mycket stora svårigheter och fördröjdes därför betydligt, varigenom dagar och veckor förgingo under otålig väntan i Danzig, utan att något kunde göras till saken. Att man såväl i det tyska som i det finländska högkvarteret blev något nervös över den långa väntan bevisades av tvenne märkliga telegram, som greve von der Goltz och jag erhöllo omkring den 20 mars. Telegrammet till greve von der Goltz var från tyska kejsaren, som frågade efter orsakerna till dröjsmålet och uppmanade generalen att göra allt för att påskynda avfärden. Det andra telegrammet var från general Mannerheim, avsänt via Stockholm, och lydde: "Bitte Thesleff mitzuteilen, dass ich es als seine unabweisbare Pflicht ansehe, die Ankunft der deutschen Expedition zu beschleunigen. Verzögerung schicksalsschwer." Man tycktes alltså numera i högkvarteret ändrat mening om behövligheten av den tyska hjälpen! — Den långa väntetiden i Danzig utnyttjades emellertid på bästa sätt. Trupperna inövades flitigt och smärre manövrer under förhållanden, liknande dem hos oss i Finland, avhöllos, repetition i in- och utlastning företogs och till slut fick äfven jag på min lott att med några populära föredrag bekantgöra flottans och expeditionens officerare med de finländska förhållandena. Dessutom erbjöd oss staden Danzig en mängd nöjen samt rätt mycket historiskt sevärt. Staden härstammar ända från 997 och är ännu full av mycket väl bibehållna minnesmärken såväl från Hansa sona från de polska tiderna. Bland dessa minnesmärken må särskilt nämnas det härliga rådhuset från 1400-talet samt St Maria majestätiska kyrka från medlet av 1300-talet. Denna kyrka är näst St Pauls kyrka i London den största protestantiska domen i kristenheten. Själva staden Danzig är numera allt igenom tysk, medan åter de närliggande havskurorterna Zopot m.fl. hava en stark polsk prägel. Det är nämligen just till dessa moderna polsk-tyska havskurorter, som den mondäna varschaupubliken om somrarna förnämligast söker sig för att flirta och andas frisk havsluft.
Den 30 mars på kvällen kom äntligen det så länge efterlängtade telegrafiska meddelandet från kaptenlöjtnant v. Rosenberg att farvattnet var klart. Följande dag skedde inlastningen, som gick med fart och tysk precision, och tidigt på morgonen den 1 april ångade en eskader, bestående av 4 dreadnougther, 2 kryssare, en mängd torpedobåtar samt ett tiotal stora transportfartyg, föregångna av ett 40-tal minsökare, trallare och minbräckare, upp längs den tyska kusten med Hangö som mål. Några timmar före avfärden anlände med extra tåg till Danzig den s.k. Pellingekåren, ett 300-tal skyddskårister från Helsingfors, Lovisa, Borgå och Kotka, vilka under oerhörda umbäranden och strapatser lyckats taga sig över till Reval samt därifrån av tyskarna sänts hit, för att nu tillsammans med oss anträda färden till hemlandet och där utkräva hämnd för lidna oförrätter. Stor blev vår förvåning, då vi, i stället för väntade illa medfarna flyktingar, sågo en rask och hurtig, militäriskt organiserad och delvis till och med beväpnad trupp stiga ut ur järnvägsvagnarna samt defilera förbi oss. Bland de ankomna befann sig bland andra den så kända och duktiga sjuksköterskan och skriftställarinnan fröken Dagmar Ruin, som med Pellingegossarna hela tiden troget delat strapatser och umbäranden samt varit med om deras våghalsiga och legendariska, 70 km långa marsch över isen till Reval. Genast efter ankomsten blev hela kohorten iklädd nya tyska uniformer; under namn av "finländska etappbataljonen n:o 1" skulle den kooperera med "Ostsee-Divisionen", för vilken denna lilla förstärkning var nog så välkommen.
Samma dag avfärden skedde erhöllo vi från general Mannerheim en noggrann förteckning över hans trupper och deras uppställning. Enligt denna förteckning hade han den 15 mars till sin disposition inalles omkring 22,000 man med 114 kulsprutor och 42 kanoner. Under formering voro två jägarbrigader à 2 regementen eller 6 bataljoner vardera. Trupperna voro uppställda kordongformigt längs hela fronten. Emot denna styrka hade fienden, lågt räknat, en tre- à fyradubbel övermakt och erhöll till på köpet från Ryssland oupphörligt förstärkningar så i manskap som i synnerhet i ammunition. I Helsingfors befann sig dessutom hela den ryska flottan med sina c:a 20,000 matroser, vilka genom sin vägran att efterkomma Brest-fredens stipulationer angående Finlands utrymmande säkerligen aldrig godvilligt skulle uppgivit staden och Sveaborg. Detta framgick även på det möte, som hölls i Hangö dagen efter vår landstigning mellan det tyska befälet å ena sidan och ryska flottans enkom hit ankomna befullmäktigade å den andra.