Efter det något så när ordnade förhållanden fåtts till stånd, fortsattes de avbrutna krigsoperationerna med vanlig energi. En avdelning, till vilken bl.a. även hörde "jägarbataljon Thesleff", som snart vid Abborfors skulle få sitt första allvarsamma elddop, tågade längs kusten österut, medan åter huvudstyrkorna under general Wolffs befäl tågade mot norr över Hyvinge och Riihimäki, för att ernå förbindelse med den finländska vita armén samt knäcka den röda arméns ryggrad: bandelen Viborg—Tavastehus. Detta så viktiga uppdrag hade samtidigt av den tyska härledningen uppdragits åt en särskild avdelning, den så kallade brandensteinska, som under de största sjötekniska svårigheter överförts från Reval till Lovisa såsom en välkommen förstärkning åt "Ostsee-Divisionen". Riihimäki togs den 22 april av general Wolff, Lahtis åter den 18 april av överste v. Brandenstein. Vid Lahtis ansattes tyskarna mycket hårdnackat från såväl öster som väster och voro till och med en dag tvungna att lämna orten, som likväl genast den följande dagen på uttrycklig befallning av general v. d. Goltz återtogs. För att underlätta överste v. Brandensteins ställning, beslöt sig greve v. d. Goltz att efter Riihimäkis fall tåga emot Lahtis, men erhöll då av general Mannerheim meddelandet om dennes påbörjade operationer emot Viborg samt tillika en begäran att tyskarna måtte inrikta sina operationer mot Tavastehus för att understöda general Wetzers framryckning mot Toijala. Dessutom meddelades det kategoriskt, att general Wetzers trupper den 24 april skulle vara i antågande över Hauho—Tulois. I enlighet med denna begäran togs Tavastehus den 26 april, men vid Hauho och Tulois mötte ännu så sent som den 28 april i stället för de utlovade vita styrkorna mycket överlägsna röda styrkor — det var hela den röda västfronten, som öster om Tavastehus strömmade mot Lahtis —, vilka tillfogade de tyska förtrupperna stora förluster och tvungo dem att delvis retirera. Faran av ett genombrott vid Lahtis eller någonstädes på linjen Riihimäki—Lahtis blev överhängande, ty till ett defensivt avspärrande voro de tyska trupperna alldeles för svaga, ehuru på grund av den uppkomna kritiska situationen samtliga reserver dragits till stället. Betecknande nog för den tyska strategien samt offensivandan beslöt greve v. d. Goltz att, då hans trupper voro för svaga för en framgångsrik defensiv, själv övergå till anfall samt rikta huvudangreppet mot de rödas huvudreträttväg Koskis—Lahtis, d.v.s. just där, varest faran för ett genombrott var störst. De av greve v. d. Goltz och hans stabschef kapten Karmann så mästerligt uppgjorda och ledda operationerna, vilka höra till det vackraste vår krigshistoria känner, ledde efter tre dagars synnerligen blodiga och hårdnackade strider, som i raseri kunna likställas med det värsta tyskarna varit med om på västfronten, till det finska "Sedan", varvid på öppna fältet inalles 25,000 fångar, 50 kanoner, 2 pansartåg samt 200 maskingevär jämte ett oändligt rikt krigsbyte togos av segraren. Kringränningen vid Lahtis frigjorde med ett slag hela södra Finland samt möjliggjorde Viborgs intagning. På trettio dagar efter tyskarnas landstigning voro de till 120,000 man uppgående röda styrkorna genom de ömsesidigt varandra kompletterande finländska och tyska operationerna definitivt tillintetgjorda och ryssarna samt framför allt den ryska flottan utdrivna ur landet. De finländska och tyska högkvarteren borde utan avund kunna dela framgångens triumf.
Den tyska hjälpexpeditionens totalförlust i Finland utgjorde i stupade: officerare 13, manskap 339, samt i svårt sårade: officerare 5 och manskap 215.
Att här närmare utlägga betydelsen — såväl den direkta som den indirekta — av den tyska interventionen vill jag ej, ty det hör icke till avsikten med denna redogörelse. Dock anser jag mig böra omnämna en telegramväxling, som ägde rum mellan de tyska och ryska regeringarna några veckor efter Helsingfors' intagning. Förbittrad över att finländarna beslagtagit några ryska handels- och krigsfartyg, meddelade den ryska regeringen den tyska att den ej mera kunde godkänna fredsstipulationerna beträffande Finland samt att den med alla till buds stående medel ärnade tvinga Finland att återlämna de beslagtagna fartygen. Tyska regeringen svarade kort och gott att den ej skulle tillåta någon militärisk aktion emot Finland, som komme att åtnjuta allt det skydd Tysklands vapenmakt var i stånd att lämna!
XIII.
Med slaget vid Lahtis samt Viborgs intagning avstannade och slutfördes de egentliga krigsoperationerna i Finland. I enlighet med general Mannerheims önskan avlöstes de tyska trupperna i Helsingfors och på Sveaborg av våra egna samt överflyttades till östra Finland, varest de skulle bilda den fasta mur, bakom vilken vår under kriget skapade folkhär skulle omorganiseras till en mer eller mindre slagfärdig armé. Greve v. d. Goltz samt det tyska högkvarteret flyttade över till Riihimäki, för att dels vara i närmare kontakt med sina trupper, dels undvika allt, som i minsta mån hade kunnat tolkas som en önskan hos tyskarna att genom sin vistelse i huvudstaden göra sitt inflytande gällande vid ordnandet av vårt lands inre förhållanden.
Den 4 maj skulle bliva en av märkesdagarna i vårt lands historia, ty det var då som regeringens ordförande, senator Svinhufvud, åtföljd av "Vasa-regeringen" samt tyska och svenska ministrarna och legationerna överflyttade till Helsingfors. På sin genomresa möttes de på Riihimäki station av greve v. d. Goltz och dennes stab samt ett tyskt hederskompani med musik. Mötet emellan senator Svinhufvud och greven, vilka nu efter sammanträffandet i Berlin kunde ömsesidigt lyckönska varandra till slutfört arbete, var utomordentligt hjärtligt, och då det tillika skulle bliva greve v. d. Goltz' järnvägsvagn, vari regeringens ordförande för första gången efter sin äventyrliga flykt till Reval igen skulle få återse sina vänner och kolleger, erhöll detta möte en stämning över sig, som sent av oss närvarande kommer att glömmas. Greve v. d. Goltz talade långt senare ofta med värme om detta möte och uttalade sin stora tillfredsställelse över att ödet beskärt honom nöjet och äran att hos sig få sammanföra de ledande personerna i den under så tragiska förhållanden flyktade och skingrade lagliga finländska regeringen samt bevittna återseendets glädje hos dem.
Under förra hälften av maj månad företog greve v. d. Goltz med sin närmaste omgivning flere inspektionsresor samt även turistutflykter till olika delar av landet. Bland orter, som besöktes, anslog honom i all synnerhet Nyslott och Punkaharju samt Imatra. Olofsborg och vår i dessa nejder storslagna natur gjorde på honom ett outplånligt intryck. Efter det järnvägsförbindelsen med St Mickel, varest det finländska högkvarteret vid denna tidpunkt var förlagt, upptagits, avlade greven den 10 maj därstädes hos överbefälhavaren, general Mannerheim, sin första officiella uppvaktning. Vid slutakten till det blodiga drama, som de röda i förbund med ryssarna under för dem skenbart så utomordentligt lyckliga auspicier igångsatte den 27 januari 1918 — den storartade paraden den 16 maj i Helsingfors — då huvudstaden firade general Mannerheims och den vita arméns intåg på ett sätt, som tidigare ej förekommit i vårt lands historia, närvar greve v. d. Goltz jämte stab som åskådare och deltog med fullaste hjärta i de välförtjänta ovationer, som kommo överbefälhavaren, trupperna, jägarna samt de mera bemärkta personligheterna från frihetskriget till del.
Den 20 maj nådde oss helt oväntat meddelandet att general Mannerheim, anseende sig nu hava fullgjort det uppdrag han erhållit av regeringen, lagt in om avsked. Greve v. d. Goltz, som ända tills nu ej på något sätt aktivt deltagit i vår inre politik och hållit sig på sidan om våra inre förhållanden, blev emellertid nu av senator Svinhufvud tillkallad för att konferera angående den uppkomna situationen samt speciellt om vår blivande armés organisation och uppställning samt om anskaffandet av nödigt antal tyska instruktionsofficerare. Om sina konferenser med senatorerna Svinhufvud och Frey talade greven med största diskretion och inveg ej mig i desamma, men jag kunde likväl av hans uttalanden sluta mig till, att i ovannämnda frågor vissa principiella meningsskiljaktigheter emellan honom och överbefälhavaren förelågo, enkannerligen vad inkallandet av utländska instruktionsofficerare vidkom. På senator Svinhufvuds uttryckliga begäran överlämnade greven åt honom personligen ett kort utkast till vår armés organisation, ett utkast, som av "Ostsee-Divisionens" stabschef, kapten Karmann och mig under lediga timmar delvis redan i Danzig uppgjorts samt varom med greven rådgjorts. Utkastet i fråga utgjorde ej något färdigt program, som utan vidare skulle kunnat föreläggas till godkännande, och hade ej heller i detta syfte utarbetats, vilket även av greven uttryckligen framhölls. Att detta vårt blygsamma förslag överlämnats åt senator Svinhufvud erfor jag först några dagar senare, då frågan om general Mannerheims avgång började bliva allt mera akut. Vad de utländska instruktionsofficerarna vidkom, ansåg sig greve v. d. Goltz kunna inkalla sådana ifrån Tyskland samt tillika ställa hela "Ostsee-Divisionens" för tillfället lediga officerare och underofficerare till vårt förfogande, blott i den händelse han och tyskarna de facto även skulle erhålla full möjlighet att göra sitt inflytande gällande vid uppställandet och organiserandet av vår nya armé enligt de militära principer, som varit de ledande för dem själva vid deras arbete i deras eget hemland. Här uppställde han vissa minimifordringar för tyskarnas samt speciellt den tyska "Ostsee-divisionens" hjälp vid det förestående ansvarsfulla och kolossala arbetet. General Mannerheim ansåg sig likväl ej kunna och vilja ingå på ett så intimt samarbete och förnyade sin avskedsansökan. Den på detta sätt uppkomna situationen behandlades icke blott av regeringen utan även av lantdagsfraktionernas förtroendemän, och då man så gott som enhälligt ansåg, att det dåvarande politiska läget oavvisligt krävde ett intimt och förtroendefullt samarbete med Tyskland och att det för vårt land tillika gällde att så snabbt som möjligt få sitt försvar ordnat, beslöts den 24-25 maj att general Mannerheims ansökta avsked skulle beviljas. Att emellertid det äskade avskedet officiellt beviljades först några dagar senare berodde på att senator Svinhufvud ej hade fastställt storleken av den extra pension, han i egenskap av riksföreståndare skulle tilldela den avgående överbefälhavaren. Den 26 maj erhöll jag besök av senator Frey, som på riksföreståndarens och senator Paasikivis uppmaning framställde till mig förfrågan, om jag ville övertaga krigsministerposten, samt meddelade tillika att general Mannerheims avskedsansökan principiellt godkänts och att han under alla förhållanden komme att avgå. Jag var fullt medveten om vidden av det ansvar, som komme att vila på en krigsminister, samt om de kolossala svårigheter, som skulle möta då det gällde att under de möjligast vidriga förhållanden icke blott organisera en armé och giva landet ett dess resurser motsvarande härväsende, utan även att bringa ordning i all den oreda, som på grund av förhållandena naturnödvändigt måste råda i en i hast hopkommen folkhär, sådan vår armé då var. Dessutom skulle ju krigsministern få på sin lott de till c:a 80,000 uppgående krigsfångarna samt det kolossala krigsbyte, som överallt i landet fråntagits fienden, uppgifter, som skulle fordra övermänskliga krafter och förmåga. Jag kunde tillika förutse, att valet av mig till krigsminister på visst militärt håll beklagligtvis komme att sammanställas med general Mannerheims avgång samt redan därigenom komme att väcka opposition och motstånd, något som måhända, åtminstone till en början, kunde komma att försvåra det förestående arbetets framgång. Men under tider, då fosterlandets öde avgöres, då det för nationen gäller dess vara eller icke vara, måste svårigheterna övervinnas samt personliga betänkligheter och ens eget jag träda i bakgrunden. Förlitande mig tillika på att andra element bland våra f.d. kadetter samt "jägarna", vilka visat landet vad oegennyttig patriotism och ungdomlig hänförelse kan åstadkomma, skulle skänka mig sitt förtroende, och påräknande understöd av våra stora läromästare och ädla vapenbröder, samtyckte jag till anbudet. Den 27 maj skedde min utnämning till Finlands förste krigsminister.