Generalen lämnade sin tjenare ett sammanviket pappersblad.

Ingen stjärna lyste. Nattluften kändes svalare. Eldarna slocknade. Tystnaden, afbruten endast af vaktposternas anrop, utbredde sig öfver det mörka fältet, som redan sett så mången krigares fall och snart skulle åter se tusende falla. Blodiga skuggor jagade hvarandra med dämpadt härskri. Ryttaren på den röda hästen höll stilla under popplarna vid Linkelwald, beredd att vid första daggryningen spränga i frustande traf öfver slätten vid Breitenfeld.

21. Andra slaget vid Breitenfeld.

Ryttaren på den röda hästen fick sitt lystmäte.

Öfver den vida slätten norr om Leipzig, mellan köpingarna Schönefeld, Möckern och Breitenfeld, rasslar i våra dagar en järnväg, som vid Bitterfeld delar sig åt höger till Berlin, åt vänster till Hamburg. Landtgårdar, boskapshjordar, grönskande trädgårdar och åkertegar utbreda sig nu öfver detta samma af kulorna uppristade fält, som år 1631 såg Gustaf Adolf kämpa mot Tilly och den 23 Oktober (2 November) 1642 såg mästarnes lärjungar pröfva samma blodiga lek i kamp mot hvarandra.

Nattvinden bar till svenska lägret ett dämpadt sorl af de kejserliges marsch mellan kullarna vid Möckern. De hade brådt att i tid hinna anfalla och slå den flyende svenska hären. Ärkehertigen förde öfverbefälet, men Piccolomini var icke blott armen, utan ock den ledande tanken. Den underlägsne och öfverraskade Torstenson skulle tillintetgöras, innan Guébriant med de väntade weimarska trupperna hunnit honom till hjälp.

Den förenade kejserliga och sachsiska hären, 13,000 man kavalleri och 6,000 man infanteri, uppställdes före dagbräckningen framför den sedan 1631 välbekanta skogsdungen Linkelwald, nästan rätt i söder från Breitenfeld, — samma i ryggen skyddade plats, som Gustaf Adolf valt åt sin här för elfva år sedan. Svenska hären utsträckte sig längre i norr öfver Tillys forna lägerplats, sydväst om Breitenfeld, men drog sig före slaget mera åt öster för att uppställa front mot front. De kejserliges fyrtiosex grofva kanoner placerades under De Suys på samma höjd som svenskarnes 1631, och desses sjuttio kanoner, mest lätt artilleri, intogo nu den höjd, där Tillys artilleri då stod och blef taget. Ställningen var således fullständigt ombytt, och växte segern som lejontänder ur marken, borde han växa upp där han vuxit förr.

I svenska lägret var allt tyst och orörligt, intill dess att man i den första dagstrimman kunde urskilja Breitenfelds kyrktorn. Reveljen slogs. Fältpredikanten stod redan, med trumman som altare, framför hvarje regementes front, anropande härarnas Gud om bistånd och seger. Fältropet utdelades. Det var en reflex af morgonbönen: Hjälp, Herre Jesu! Hilf, Jesus, der Herr! Dödsfaran är en god lärmästare i bön. Äfven de, som ofta glömt frälsarens heliga namn för en svordom, nämnde det nu med vördnad såsom en sköld, en talisman och ett segerns förebud. Äfven de kejserlige sökte samma tillflykt: Jesus Maria! Och väntande på signalen till strid, log ryttaren på den röda hästen sitt hånande löje, när han hörde två härar anropa den eviga kärlekens namn i det ögonblick de drogo svärden för att hugga hvarandra i stycken.

Båda härarna hade uppställt kavalleriet på flyglarna, infanteriet och artilleriet i centern. Svenska hären räknade 9,000 ryttare och 6,000 man fotfolk. Det var svenskar, finnar, tyskar och två skvadroner polackar. På högra flygelns första linie red Wittenberg i spetsen för Åbo läns ryttare och i andra linien Stålhandske med Nylands ryttare. Mot dem stodo generalfälttygmästaren Borneval och generalvaktmästaren Buchheim. — I centern stodo Lilliehöök, Wrangel och Mortaigne; österbottningarne längst till höger i första linien och björneborgarne längst till höger i andra linien. Bakom dem generalmajor Lillie med reserven. Deras motståndare voro generalvaktmästarne Camillo Gonzaga, Webel, Fernamond och Enckeforth. — Svenska vänstra flygeln anfördes i första linien af Slange, i andra linien af Königsmark mot Hannibal Gonzaga och De Bruay på de kejserliges högra flygel. Vid dessas utkanter svärmade krigets gräshoppor, de tappre, roflystne kroaterne.

Knappt tillät det första dagsljuset de båda härarna att urskilja hvarandras ställning, innan de kejserlige möttes af en oväntad syn. Det var jagtens årstid; de hade tänkt sig en munter hetsjagt, piken i flyktingens rygg, svärdshugget öfver hans böjda nacke, rika byten prisgifna till sköfling. Men han kom dem till möte, den dumdristige nordbon, hvilken de trodde vara stadd på en brådstört reträtt. Han kom i den skönaste slagordning som ännu fägnat en krigares öga. Han vågade verkligen — nåväl, det skulle kosta honom dyrt, när striden ej mer kunde undvikas. Piccolomini var öfverlistad och svor att hämnas.