— Det kan jag icke, svarade djäknen rodnande.
— Hvarför kan du icke? Är du för högmodig öfver din lärdom för att nedlåta dig till en så ringa lärjunge?
— Nej, fader Lydik. Hvem är ringa, om icke jag? Hvem är fattig, och jag skulle anse mig vara för mer? Jag skall lära flickan räkna och hvad jag annat vet, men begär ej, att jag skall lära henne latin!
— Hvarför icke latin?
— För att — ynglingen tvekade på ordet, han nästan blygdes att utsäga det — för att hon är flicka.
— Det var en annan sak; se det hade jag åter glömt! Nej, barn, slå bort sådana griller; icke kläcker man örnar ur hönsägg! Det är platt oresonligt, att du vill läsa latin.
Djäknen var icke fullt ense med sig själf; han kände behof att gifva skäl för sitt afslag.
— Det är så, fader Lydik, utlät han sig, att änskönt en kvinna icke anses skapad för lärdom, kan ju hända, att Gud understundom gifver henne Vendela Skyttes förstånd, vare sig att hon födes i gemaket eller torpstugan. Om sådan stor hug till gagn leder, lämnar jag fuller osagdt. Där Gud gifver god jord, må såningsmannen icke säga: där är ett stenröse! Men latinska språket är kommet till sådant högt äreställe som lärdomens modersmål och konungakrona, att det näppeligen får kastas på landsvägen för himmelens fåglar. Det är med det som med prästkragen: lag säger, att honom kommer icke en kvinna vid. Och där någon af oss djäknar skulle få rykte om sig, att han lärt en flicka latin, där skulle all hans egen latin inte kunna förhindra, att han aktas såsom den där oskärat visdomens privilegium, ovärdig själf att bekläda ett lärdt ämbete. En vet jag, som törs och kan, men han har sina hakar.
— Väl icke Cannabis?
— Nå ja. Han bor på Hertonäs, några stenkast från Turholm. Han kan slå ihjäl en biskop med Ciceros långhandskar.