[22] Breitenfeld. Taavis berättelse gällde Johan Banérs blodiga och glänsande seger vid Wittstock den 24 September (4 Oktober) 1636, där svenska hären förlorade i döde och sårade inemot 5,000 man, medan de kejserlige och sachsarne förlorade 11,000.
10. Flytande spån.
Så mycket hjärta hade de.
Det var ensligt där borta vid bergets sluttning. Björkar, aspar, sälgar, rönnar, här och där en ung gran eller en gammal lind, lågo fällda på sveden för att torka i solen. O, de vackra, hvita, högstammiga björkarna, i hvilka vårens första gök så ofta galat, de skulle snart med sin aska göda den steniga marken. Deras löfrika kvistar hade blifvit inbärgade till vinterföda åt fåren. Mellan deras stympade grenar reste sig ännu stundom ett strå epilobium eller ett knippe blåbärsris. Spindeln spann sina trådar mellan dessa bekväma fästen från gren till gren; myran fann här byggnadsämnen för stacken; guldflugan, nyss krupen ur puppan, pröfvade sina första florslika vingar; ollonborren kröp öfver stammen och gjorde misslyckade försök att flyga. Allt lefde och gladdes åt lifvet, allt utom denna härjade unga skog, som stupat för yxan och skulle gifva sin märg åt sädeskornet.
Det var tidigt på morgonen i början af Juni — så tidigt, att skyn i nordost ännu var fållad med guld — två år efter herr Åke Totts gästabud för grefve Brahe på Lavila. Sveden tillhörde Kaskas torp. Två magra kor och en kviga afbetade här och där på höjdsluttningen några tarfliga grässtrån. Fyra får, begåfvade med ett bättre födgeni, företogo vågsamma språng på skogens slagfält och funno mellan stammarna orörda grästufvor. En flicka om tretton eller fjorton år satt på berget ofvanför sveden, vallande hjorden. Hennes morgontoilett var så enkel och fattig, som den ju kunde vara: ett groft linne, en snäf kjol. Inga skor, ingen duk. Ovårdadt långt svart hår, solbrynta kinder, bara armar och fötter, så bruna som de mattor, hvilka Dordej i sina välmaktsdagar färgat med stenmossa. Det var Hagar, som icke blifvit den rike Lydik Larssons fosterdotter.
Hvad skulle Dordej, fostermodern, hafva råd att kläda Hagar i tyskull! Hon hade nu åtta egna slitvargar, och tiderna blefvo allt sämre. Missväxt och foderbrist kommo att öka krigets utpressningar. Tredje och fjärde kon hade gått i mät åt fogden. Blacken stampade, gammal och utsliten, ensam i stallet. Trosshästen, som ficks i utbyte mot Pilen, befanns redan följande året värdig en klubba. Liksom herr Åke, begynte Thomas känna fältlifvets efterdyningar. Lyckligt, att de två äldsta barnen, Tommu och Sigfrida, nu voro föräldrarnas högra och vänstra arm, ty på Hagar var ej mycket att räkna mer; hon hade sin värld för sig.
Hon satt på berget och läste. Hvad läste hon? Torpet ägde tre böcker: bibeln, psalmboken och katekesen. Det var ingen af dessa, det var biskop Erik Erikssons finska postilla, tryckt i Stockholm 1621; hon hade med lock och trug fått låna denna digra bok i två volymer af en ny ung adjunkt i prästgården. Hagar förstod endast svenska, som största delen af folket i Karis, men finsk befolkning var kringströdd i socknen; hon hade hört språket talas. Hvad mer? Hagar lärde sig finska ur postillan, ty ingen grammatika, ingen ordbok, endast några få tryckta andliga böcker hade ännu vidrört de outvecklade vingarna af den finska nordens jungfruliga språk. År efter år sade mon till sin fura: förstår du mig? Ja, sade furan, du talar ju ur mitt hjärta. Dag efter dag sade insjöns vågor till strandklippan: förstår du oss? Huru skulle jag ej förstå eder? svarade klippan; jag förstår ingen annan. Tungan, som gaf en själ åt naturljuden, frågade örat: förstår du mig? Ja, sade örat, men hvad säger ögat? Ögat svarade: tälj mig stafvar, att jag må se de ovana ljuden! Detta var bristen. Stafvarna voro ännu mycket sällsynta och ovant tillskurna; i hela Finland fanns ju icke ett boktryckeri. Äfven svenska språket var ännu ett outveckladt, stapplande barn i skolåldern. Krig fanns ej då mellan hjärtats och tankens två uttryck i detta land; förstodo de icke mer, så förstodo de att älska hvarandra.
Hagar hade vuxit, men icke så, som trädet växer i skogen, stam, grenar och märg i harmonisk utveckling. Medan hennes kropp tilltagit tre tum i längd, hade hennes själ vuxit tio eller tolf tum. Hon var den omogna, gröna karten, som utvecklar sig till en frukt, men hvars smak är bitter. Hon var den gängliga, hållningslösa flickan på fjortonde året, hvilken hvarken kan uppbära sin längd eller styra de fladdrande fjärilstankar, som rysta sina växande vingar för att utflyga i världen. Tålmodig väntan tillhör endast de fromma, de godsinta, de saktmodiga i denna kartens tjusande vår; de lifliga och energiska uppresa sig mot äfven de ömmaste, äfven de mest berättigade band, hvilka kännas som fjättrar. Hagar var upprorisk mot sig själf och mot hela den trånga värld, som omgaf henne. Denna törstande, stormande, brinnande själ, som slöts i ett äggskal, hur skulle ej hon flaxa som fågeln mot fönsterrutan! Hvad betydde det okända, omätliga djup af gåfvor och frågor, som böljade inom hennes unga hufvud? Och denna starka, bevingade ande, som sträckte sin famn mot oändliga höjder, medan tillvarons former hängde som bly vid dess fattiga barfot, hvar fann han en kvist att sätta sig på?
Intet svar!
Borta var Cannabis, som hon ej fått återse, borta voro dessa frestande böcker på lärdomens språk, åt hvilka hon en kort tid så hungrande hängifvit sig. Icke för något pris skulle Dordej ha tillåtit en så papistisk villfarelse i sitt hus, äfven om det otroliga händt, att Hagar fått låna latin från prästgården. Men sträng skyddstull uppfostrar alltid smugglare. Hagar hade öfverkommit på Nyby några af dessa litteraturens vindfällen, som sluta sin bana på väggspringorna — rifna tryckta blad af Olof Bures arithmetica instrumentalis, tryckt 1609, och Marcus Helsingii compendium astronomicum, tryckt 1597. Det var fynd utan början och slut, men det var räknekonst, det var stjärnkunskap, det var latin! Tyska böcker hade här och där kvarlämnats af hemkomne krigare. Hagar förstod icke ett ord tyska, men hvartill funnos böcker, om ej för att läsas? Hon stafvade sig fram, hon fann ett ord som liknade svenskan, gissade, jämförde, gissade åter meningen af enstaka ord och enstaka ord af meningen, till dess att hon här, som i finskan, lärt sig hjälpligt förstå sina böckers innehåll. Det var icke barnsagor hon sålunda öfverkom, det var lärda kommentarier af skriften och vidlyftiga utläggningar af augsburgiska bekännelsen, troligen tagna vid någon plundring i Tyskland och sedan bortkastade af plundrarne som onyttigt skrymmande gods.