— Gå till Stålhandske eller Wittenberg! förmanade systern. Jag har hört sägas, att de äro hemma från våra trakter; de skola mottaga dig.
— Men om de fråga mitt namn ... min faders namn? Om de kalla mig tattare? invände Bennu, och hela hans kropp skälfde af blygsel vid hågkomsten af det misstänkta dunkel, som låg öfver hans namnlösa härkomst.
Hagar bleknade. Där var den stora frågan vid fjorton år, denna fråga, som redan länge kastat sin mörka skugga öfver de båda syskonens unga lif, fastän ingen af dem ännu vågat vidröra henne. Nu kom hon och fordrade svar.
Ännu i nittonde seklet, när den egna förtjensten mer och mer träder fram som den ende rätte mätaren af personligt värde, fortfar ett aktadt namn att vara det rikaste arf en man eller kvinna efterlämnar åt sina barn. Sextonhundratalet var så genomträngdt af bördstraditionen, att äfven den högsta adeln, som numera bar släktnamn, fortfor att tillägga faderns dopnamn till sonens eller dotterns. Namnlös var mer än vanbörding, hvarmed adeln ville beteckna en ofrälse; namnlös var ärelös. De oäkta barnen, hvilka hela sitt lif igenom buro sin moders namn som en skymf, hade dock något att stödja sitt dopnamn vid. Men hvad voro de, som icke ens buro sin moders namn, som, likt hundar och kattor, ej buro något tillnamn alls?
Man mognar brådt, när man bär något sådant på hjärtat. Hagar var icke ett barn mer, när hon hårdt tryckte sin broders hand och sade till honom:
— Du skall göra dig ett namn! Tag dig ett! Välj dig ett namn, hvar du finner ett, från dagen eller natten, från stjärnorna eller från kriget! Lydiken har berättat mig, att vi äro stjärnornas barn. Har du sett stjärnorna falla? Vi ha fallit ned med någon af dem.
— Jag vill heta Ingen, svarade gossen sorgset, under det förkrossande intrycket af sin öfvergifna belägenhet.
— Nej, välj något annat! Du skall ej vara ingen, du skall vara allt. Men hvad namn du än tager dig, Bennu, så minns, att du gör det stort och berömdt! Det finns intet förmer, än att vara stor och berömd. Du skall icke vara Ben-Oni, du skall vara mer än Ben-Jamin, du skall vara Josef, för hvilken solen, månen och elfva stjärnor bugade sig. Si, då skall ingen fråga din faders namn. Ditt namn, som du själf gjort, skall vara mer än faders och moders; det skall gå genom världen såsom ett stjärnfall. Och då, Bennu, skall du minnas en, som aldrig kan blifva stor och berömd för annat än att hon är din syster ... Farväl!
Hon räckte brodern sin hand till afsked.
En underlig, främmande man, en lång, skäggig krigare, stod lutad mot balustraden på landningsbryggan. Han sade till Bennu: