Och Dordej afröjde tegelstensgruset från bänken, medan Thomas, utan att afbryta arbetet, bortlade stillatigande mössan från sitt hufvud, som började gråna.
— Nå, hur är det? Dåliga tider, prack och bekymmer hvart man vänder sig! Hagar gör eder omak, Dordej?
— Gör hon? Jo men. Inte kunde jag tro det, Lydiken, den tiden ni var beskedlig mot barnet. Men si, man skall inte mena sig vara visare än Gud. Han vet hvar det fåfängliga hjärtat sitter; dit siktar han, och där träffar han bättre än skyttens pil. Fröjdebarn kan bli sorgebarn. Var hon inte mitt pärlegull och mitt silkesbarn, förmer än de egna matvargarna? Gud signe dem, de folka sig hvad de hinna. Var inte Hagar den trägnaste förr i alla sysslor, så träffeligt kloker och händig i allting? Det var förr, det, ser Lydiken. Från den dagen hon kom från Helsingeland, var hon, Gud tröste, ett bortbytt barn. Hvad ha ni för bergstroll på Turholmen eder? Af hela flickan fanns stort intet annat än stafvarna kvar, de latinska stafvarna, Lydiken! Inte har hon håg mera för karda och spinna, härfva och refva, baka och byka, det går allt som i drömmen. Jag säger: gå efter vatten till brunnen, Hagar! Ja, så står hon där och ser huru solen skiner på istapparna ... Fålla din kjol, barn, ... den där tyskullskjolen, ni vet! Ja, så sitter hon och låtsar sömma, men har glömt att träda tråden på nålen .... Hagar, läs aftonbönen med barnen! Läser hon inte? Visst läser hon, men det är bordsbönen. Så har det nu varit i tre vintrar och två somrar. Det enda hon hugfälles är att lära fågelspråk och valla kräken, som hon nu mest har för händer, för där får hon stafva i mossan på bergen.
— Har hon fått böcker att läsa?
— Hvad för böcker? Hon har de tre, som äro lärdom nog för en fattig stackare. Från prästgården har jag lånat en finsk postilla, och kan ni tro, Lydiken, barnet predikar nu finska rätt som en präst från Tavastland! När hon hittat andra böcker i byn, har jag eldat ugnen med dem. Vet jag hvad prent hon smusslat i sänghalmen? Inte med min vilja skall hon läsa mer än godt gör för människans salighet. Det finns lika många fåfängliga böcker som löst tal här i världen.
— Och hvad ämnar ni nu företaga med Hagar? Icke kan hon komma till mig; jag är nu gift och har egna barn. Det var annat för tre år sedan.
— Så, ja, lycka till! Jag trodde ni var gudfar hennes.
— Kan jag annars göra något för flickan? Hon är snart i den ålder, när fattigt ungt folk söker tjenst. Jag vill bekosta åt henne en omgång nya kläder och lägga till några hårda daler för underhållet, tills hon blir femton år eller sexton.
— Tackar för gunstig god vilja. Med oss och de många barnen är det så, att vi råkat i skuld och ha inte bröd för dem, som inte arbeta. Jag tänkte ni skulle taga henne, inte för vår, men för barnets skull. Inte vånnar jag om att jag själfver äter agnar till middagen och tegelstenar till kvällen, om den stackaren ej får svälta, för hon ligger mig som ett kyrktorn på hjärtat, ser Lydiken. Men si, den dromedaren ryms inte i mitt bo, sa’ sädesärlan, när hon kläckte ut gökungen. Hagar ryms ej i vårt bo, ser Lydiken; det likar sig inte för henne att tjena heller. Antingen är hon ett tattarebarn, eller är hon af herrefolk, korp eller örn, Gud vet, det ligger i blodet; det visar sig nu, när hon snart blir fullvuxen.
— Dordej — sade Lydik Larsson eftersinnande — mäster Sigfrid var fuller af den mening, att modern, som dog här i torpet, ej var en tatterska. Hon bar hos sig två kostbara smycken, som ju höra barnen till och kunna försäljas för deras utkomst. Finnas de kvar?