— Hvem kan tala?
— Trastungen.
Barnen förde med sig en bur af videkvistar, i hvilken satt en ung, nära fullvuxen koltrast, Hagars skötebarn. Hon hade upptagit honom som späd unge ur ett öfvergifvet bo, hvars föräldrar blifvit snarornas offer, vårdat och matat honom, gjort honom så tam, att han åt ur hennes hand och satte sig på hennes högra skuldra, när hon ropade: Tätti! Hagar hade läst i sina böcker, att vissa fåglar kunna lära sig eftersäga människors ord. Alltså företog hon sig att studera språk med Tätti, såsom hon själf studerat latin för Cannabis. Mer än ett halft år hade hon nu hvar dag, när de voro ostörda, upprepat två korta språkläxor för Tätti och sett honom göra misslyckade försök att forma sin näbb efter de ovana ljuden. I dag hade han, till barnens obeskrifliga förvåning, för första gången uttalat orden: Tätti dum.
Skaran instormade i stugan med denna viktiga nyhet. Tätti skulle tala, men, lik mången annan talare, kom Tätti af sig vid åsynen af de talrika åhörarne. Buren ställdes åt sidan; här var ett annat tal än fåglalåt.
Lydik Larsson mönstrade Hagar med en rest af den forna vänskapen. Hon var förändrad, men ej till sin fördel. Ärtstängeln hade skjutit upp, men slokade gänglig i brist på stöd.
— Räknar du ännu himmelens trappor? frågade tullnären.
Hon teg med nedslagna ögon. Denne beskyddare hade svikit henne. Han hade lofvat henne lärdom, lycka och fadersömhet. Huru hade han hållit sitt löfte?
— Vill du följa mig till Åbo och se en stor stad, en stor, ny gudfar?
— Skynda dig, barn! inföll den alltid praktiska fostermodern. Lägg hop dina kläder, dina två linnen, dina strumpor och tyskullskjolen, som du kan fålla i Åbo. Lydiken har brådt och vill taga dig med sig. Hvarför suras du, dumma flicka? Pussa gudfar på granna handen!
— Får jag ej stanna hos er, mor? frågade Hagar skyggt.