— Kan han ej lida, att fåglar tala?
— Ställ dig ej enfaldig! Han kan ej lida, att fattiga barn visa sura miner.
— Håller han hvad han lofvar? frågade Hagar med en ny blixt ur de mörka ögonen.
— Hvad vill det säga?
— Jag menade, att han är så förnäm och jag så fattig.
Nej, tänkte tullnären misslynt, det var fuller bäst, att jag icke tog flickan. Hon blir mig för slug.
De anlände till Åbo på tisdagen, när trumpetaren på torget utblåste onsdagens fest. Petrus Luth hade anskaffat ett härberge i utkanterna af den folkfyllda staden. Hörnet af en trång stuga var nog för den rike svågern; Hagar fick en sofplats på vinden. Petrus Luth var nu vorden student och en af den stora dagens hjältar, ty de förste studenternes antal steg ej högre än till fyrtiofyra.
Det var icke lätt att i detta festvimmel få audiens hos en så betydande person som presidenten Jöns Kurck. Men hvad förmådde icke en klingande handtryckning hos hofmästaren Antonius Pape? Lydik Larsson fick en kvart timmes företräde redan på tisdagsaftonen. Mottagandet var icke det mest uppmuntrande. Där förnams en sträng skrapa för efterlåtenhet vid tulluppbörden och gällde intet mindre än tjenstens förlust. Generalguvernören var uppbragt öfver de begångna underslefven. Tullnären skulle dock få nytt företräde torsdagsmorgonen klockan sju för att erhålla vidare anvisning om processen i hofrätten.
Dåliga nyheter! Lydik Larsson bugade sig i djupaste ödmjukhet för att försvinna, när presidenten, som var känd för sitt utmärkta minne, sade till honom:
— Hvar har jag sett eder förr?