Sådan var krigets och sådan Banérs skola. Trettioåra kriget hade mycket förvildats, sedan den store Gustaf Adolf ej mer höll tillbaka dess bloddrypande gissel. Vid Johan Banérs med rätta så frejdade namn låda mörka fläckar af omänskliga härjningar, särskildt i Bajern. Här, där det katolska bigotteriet ansåg sig frikalladt från hvarje förskoning mot kättarne, ansågo sig äfven desse fritagne från alla mänskliga känslor. Öga för öga, tand för tand. Neunburg behandlades bättre än mången annan stad, som vid en afslagen stormning visat fienden medhåll. Här var ingen massaker i massa, ingen allmän plundring; ingen kvinna förolämpades, intet barn spetsades. Olycksfall bland de värnlösa under striden kunde ingen förhindra. Van vid rof, tog soldaten hvad han öfverkom. För honom, som lefde i dag och föll i morgon, hade lifvet knappt något värde mer. Han tog andras lif såsom han gaf sitt eget, liknöjd, känslolös. Hvad angingo honom trasor af människolycka? Det enda, för hvilket det lönade mödan att lefva, var segern.
Ännu fortforo plundringen, ståndrätten, klappandet på den stängda kyrkodörren; ännu hade segrarne ej funnit luft att andas eller en bänk att hvila på; de sårade hade ej förbundits, de spridda skarorna ej hunnit ordnas i leder, när redan det grofva kejserliga artilleriet begynte från två under natten uppförda batterier spela helt nära mot murarna. Det var inga ärter mer, det var tunga järnklot, som träffade allt och krossade allt. Torn och bröstvärn hasade ned i vallgrafven; murarna remnade och föllo i stycken; deras försvarare måste skyndsamt söka ett säkrare skydd. Öfverbefälhafvaren var beredd därpå. Han lät rensa gatorna och bortsända invånarne till husen och källrarna. Krigarnes leder ordnades och fördelades; deras nya arbete blef att innanför hvarje bresch i muren timra en ny förskansning. När denna var nedskjuten, uppfördes i dess ställe åter en ny. Så fortgick det hela dagen. Men när solen började sänka sig mot sin aftonhvila, hade icke allenast murar och förskansningar fallit på långa sträckor; äfven de hus, som stodo i skottlinien för muröppningarna, hade blifvit nedskjutna. Man förutsåg en ny stormning, och den uteblef icke. Äfven därpå var Slange beredd.
Mot aftonen tystnade artilleriet plötsligt, och starka bataljoner infanteri ryckte fram öfver fältet. De hade ej lång marsch, de hade, likasom batterierna, kunnat uppställas på föga mer än ett musköthåll från staden, där de hade inga kanoner att frukta. Stormkolonnen anryckte mot den bredaste fallna mursträckan, medan ströfkårer företogo diversioner i de belägrades flanker och rygg.
Försvaret af sistnämnda hotade punkter öfverlämnades åt Gordon och hans infanteri med vidpass hälften af kavalleristerne, som här stredo till fot. Slange själf och hans fullrustade ryttare, vidpass sexhundra man, afbidade anfallet vid sidan af stora breschen. De stormande funno breschen öppen och inryckte med dånande härskri under de kejserliges välkända fältrop: Jesus Maria! Detta afgörande ögonblick, när de anfallandes leder upplöste sig under klättrandet öfver murens kvarlefvor, hade Slange beräknat. Nu kastade han sig med hela tyngden af sitt kavalleri så våldsamt från sidan in på de stormande, att allt stupade i hans väg och trampades ned under hästarnas hofvar. Hela anfallskolonnen sprängdes i spillror, såsom af en inskjuten kil, och remnade i två delar, en inåt, en utåt. Den del, som skingrades inåt staden, upphanns af ryttarne och nedhöggs på gatorna. Den åter, som trängdes tillbaka utåt breschen, stötte här på sina efterföljande kamrater, som ännu ej hunnit upp, och spred oordning i deras leder. Slange begagnade förvirringen, red öfver breschen med en del af sitt kavalleri, som stod honom närmast, och högg in på de kejserlige utom murarna. Allt skingrades eller flydde. Det kejserliga rytteriet, som hoppats förblifva lugne åskådare af stadens intagande, anryckte ändtligen till de sinas bistånd, och Slange vek undan för öfvermakten till den med döda och sårade fyllda muröppningen. Men nu inbröt mörkret, och de kejserlige funno det rådligast att afbryta striden.
Neunburg är beläget på södra stranden af en liten flod, Schwarzach, ett af Donaus vidt utgrenade tillflöden. På norra sidan var således staden tryggad af floden. Sidoanfallen från öster och söder hade icke varit af någon betydenhet. Den andra stormen var sålunda lyckligt afslagen. Den hade kostat föga blod på försvararnes sida, men desto mer på de anfallandes. Kanondundret hade upphört, de uttröttade krigarne fingo några ögonblicks hvila. De som ej sofvo eller stodo på vakt begagnade rasten att spoliera sista återstoden af proviant, öl och furage: hvilken ryttare tänker ej på sin häst? Och hvartill tjenade mer att spara? »Låtom oss äta och dricka, i morgon skola vi dö!»
Hvilken natt af blod, mörker och suckar, förgården till den graf, som så snart skulle öppnas för dagens segrare! Ingen af desse krigare, som sutto vid bivuaken kring en eld, upptänd på timret af nedskjutna hus, ville gifva en bajersk kopparslant för en kamrats eller sitt eget lif tjugufyra timmar därefter. Och likväl kunde de skämta ännu på sitt sätt, desse råe, förvildade kämpar. En hade funnit hos de fallne, plundrade bajrarne en bild af madonnan; en annan hade funnit en mässbok, den tredje ett silfvergehäng, den fjärde en guldring, den femte och lyckligaste en börs med guld. Allt vanns och förlorades på ett tärningskast. Vinet, ja det var drucket till sista droppen, och nästa bägare skulle Slanges krigare söka i Wien eller i paradiset.
Vid en af bakportarna syntes facklor och rörelse. Öfverbefälhafvaren hade gifvit order att bortsända stadens invånare, hvilka ej mer kunde förråda hvad fienden redan personligt fått erfara. Där var brådska, förvirring, frågor och misstag. Några hade velat medföra sin dyrbaraste egendom och upptäckte vid porten, att de medfört ett handkläde, en afbruten slef eller en sprucken kruka. Andra hade kvarglömt ett barn, en sjuk, en blind eller en halt af sina närmaste anhöriga. De bådo med knäfall och tårar om anstånd att återvända, men därtill var icke tid. Stora skaror strömmade ut i den mörka natten för att uppsöka landsmän och tillflyktsort. De hade förlorat allt, utom ett uselt lif utan fäste och bärgning, men detta lif skulle de dock få behålla, när deras stad var dömd till en viss undergång.
Öfverste Gordon satt vid sin engelska bibel i kvarteret, genom hvars nedskjutna tak man kunde se stjärnorna. Han öfversatte stycken ur skriften för sin unge liftjenare, Niemand, den nye korporalen, som i dag laddat karbinerna vid hans sida. Det var profeten Micha, fjärde kapitlet:
»Kommen, låtom oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus, att han må lära oss sina vägar och vi må vandra på hans stigar, ty ifrån Zion skall lag utgå och Herrens ord från Jerusalem. Och han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt talrika hednafolk i fjärran land. Och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar. Folk skall icke lyfta svärd mot folk och icke mer lära att örliga. Och de skola sitta enhvar under sitt vinträd och under sitt fikonträd, utan att någon stör dem; ty Herren Zebaots mun har talat. Ty alla folk må vandra hvart och ett uti sin Guds namn; men vi, vi skole vandra i Herrens vår Guds namn evinnerligen.»
— Förstår du detta? frågade Gordon.