— Jag känner en annan, inföll Koschels.
— Ännu ett! Han skall ha ögon att se genom väggen. Han skall se min signal i krutröken. Min order skall vara utförd innan en katt hinner blinka.
Officerarne tvekade. De hade pålitlige karlar, som kunde sälja sitt lif för ett mässingsspänne, men hvar finna sådana ögon? Och någon besinning behöfde alltid en nordbo.
Öfverste Gordon såg deras tvekan.
— Jag har en sådan ni önskar, öfverste, sade han. Niemand, kom hit!
Niemand kom.
— Du har icke far eller mor, som sörja dig, om du dör. Vill du våga ditt lif och döda andra för samvetsfriden på jorden? Det är därför vi strida.
— Befall! svarade gossen.
— Godt. Hör då öfverste Slanges befallningar, och utför dem så, som jag vet att du kan! Lefver du, skall jag minnas dig. Dör du, skall jag bedja för dig.
Gossen afhörde stum sina order och gick därpå att välja en passande grushög, där han inredde åt sig ett tryggadt gömställe.