»Gud med oss!» ljöd ett sorl genom lederna, vittnande mer än höga hurrarop om krigarnes beslut att följa sin chef i döden. Den gamla segervana lösen hade en förunderligt lifvande kraft. Tidigare på natten hade vid bivuaken hörts halfhöga ord om fiendens stora öfvermakt och omöjligheten att försvara sig inom så usla murar. Hur mången gång hade ej myteri uppstått i ett belägradt fäste under mindre hotande faror! Här slogs man icke för segern, icke ens för lifvet. För hvad slogs man? Det visste chefen, och på honom kunde man lita. Till Erik Slange hyste soldaten ett obegränsadt förtroende. Tyste, allvarlige, gingo hans krigare att intaga sin post i den oundvikliga sista kampen om Neunburg.
I de kejserliges läger hölls sent på kvällen ett krigsråd. Otålig att upphinna Banér och förutseende allt hvad här förlorades genom ett dröjsmål, hade den krigserfarne Piccolomini från början yrkat på fortsatt marsch med kvarlämnande af en obetydlig afdelning att observera och uthungra Neunburg. Ärkehertigen var af motsatt mening och fick på sin sida grefve de Suys. Han ansåg Slanges styrka betydligare än den i verkligheten var och ville för intet pris lämna en så farlig fiende i sin rygg. Denna mening segrade i krigsrådet. Vredgad lämnade Piccolomini det kejserliga lägret den 10 Mars för att med sitt kavalleri upphinna och slå Banér. Det är bekant, att endast få timmars försprång räddade i Böhmen den svenska hufvudstyrkan från de rasande huggen af Wallensteins bäste lärjunge.
Det kejserliga artilleriet hade på natten framförts knappt femhundra steg från Neunburgs murar och började vid dagningen en eld, som tycktes vilja bortsopa staden från jordens yta. Af den nya förskansningen fanns om en half timme intet spår. Nya sträckor af muren föllo och med dem långa rader af hus, så att man fram på morgonen kunde utifrån se in i staden ända till torget. Nu ansåg ärkehertigen tiden vara kommen att för sista gången fordra kapitulation.
Elden upphörde. En trumslagare afsändes med budskapet, åtföljd af en officer. De närmade sig försiktigt den bresch, som i går kostat så många offer, trumslagaren förut under ihållande hvirflar, parlamentären efter. När de kommit på hörhåll, svängde officeren sitt hvita fälttecken och ropade allt hvad han förmådde:
— Kapitulation! Kapitulation!
— Hvad nu? genmälde Slange, som stod i breschen. — Skjut den hunden, som gläfsar där nere!
En karbin blixtrade och den olycklige trumslagaren föll, midt i en hvirfvel, med genomskjuten panna. Parlamentären, hvilken kulan rätteligen gällde, kastade sig till marken och kröp på alla fyra tillbaka till lägret.
— Alle man på sin post! kommenderade chefen. Han visste hvad därpå följa skulle.
Åter begynte kanondundret med en våldsamhet, som vittnade om fiendens raseri. Han kastade nu äfven fyrbollar, som antände de återstående husen och som försvararne förgäfves sökte släcka. På västra sidan hade de intet annat skydd än kvarliggande grushögar; de läto, utsträckta på marken, järnhaglet hvina öfver sina hufvuden, men äfven denna ställning räddade dem ej från ricochetterande kulor och kringflygande stenskärfvor. När de kejserlige sålunda uttömt sin första vrede öfver trumslagarens fall, upphörde ånyo elden, och fram ryckte en stark kolonn infanteri med kavalleri i spetsen till tredje stormningen. Denna gång spred sig framför kolonnen en jägarekedja, hvilken siktade på hvarje lefvande föremål, som rörde sig inom de nedskjutna murarna.
Stridens utgång berodde närmast på anfallspunkten. Skulle fienden taga sin väg öfver minan, eller skulle han välja en annan punkt? Valet stod honom fritt. Hvad hindrade honom? Icke ens ett gevärsskott mötte honom mer. Han skulle endast marschera in, och Neunburg var hans.