Familjen Kurck satt återförenad vid bordet en timme efter det annars så strängt iakttagna rätta klockslaget. Juden blef ett rikt ämne för samtal med låg röst inom familjen. Hagar en judes dotterdotter! Och intet spår af hennes far! Hvad skulle man tänka om en sådan förbindelse? Hvilken börd, stackars barn! Men arfvet, arfvet? Var denne jude så rik? Huru mycket antog man att han ägde?
— Rikskanslern förmodar, att juden utan betänkande kan köpa hela Sveriges rike med städer, hamnar, egendomar och slott, hviskade presidenten åt sina närmaste, ty han ville icke, att Hagar, som satt vid motsatta ändan af bordet, skulle förvridas i hufvudet af sådana utsikter.
Förvåning och häpnad. Allas blickar sökte den oförmodade arftagerskan, som af uppträdet med juden endast erfor känslor af fruktan och nedslagenhet. Hvad var en drottnings present mot en sådan julgåfva! Unge herr Knut kände sin forna vänskap vakna, och herr Gustaf fann ingen anledning att låta sin bortsomna.
Presidenten Kurck bar i sin bröstficka någonting, som han ej kunnat vägra emottaga, men som sårade hans stolthet. — Desse penningejudar tro sig kunna behandla oss som jämlikar! — Han sparade judens gåfva, tilldess att han senare på kvällen befann sig i enrum med sin gemål.
— Sofi — sade han, framräckande etuiet — här är en julgåfva från den vandrande juden äfven åt dig.
Fru Sofi De la Gardie kunde icke undertrycka ett utrop af öfverraskning. Det var en collier, ett halsband i guld af det utsöktaste arbete, rikt besatt med ädelstenar af olika storlek och i midten en stor, glänsande smaragd af sällsynt skönhet. Få furstliga personer kunde berömma sig af att äga ett sådant smycke. Presidentens erfarna öga uppskattade smaragden ensam till ett värde af 30,000 daler.
— Men detta kan jag ej bära, det är ju för en drottning! utropade mottagarinnan, i det hon lät smycket i hennes hand kasta blixtar i ljusskenet.
— Ja — skämtade hennes gemål — vore du icke en furstlig persons vederlike, skulle jag förstå dina betänkligheter, ty rådet är betänkt på att utfärda en ny förordning mot skadeligt öfverflöd. Men hvad kan man ej tilltro Hagar? Hon är född under ett gökträd och guddotter till en fé. Jag önskar, att våra töser hade en sådan gudmor.
— Jag förstår icke ... colliern ...
— Medgif, att det är en fésaga. En okänd tiggerska dör någonstädes i ödemarken och efterlämnar två de konstrikaste klenoder jag någonsin sett. Två öfvergifna barn komma till världen i det uslaste kyffe och befinnas vara arftagare till den rikaste man i Europa och alla de fem världsdelarna. Riksrådet Kurck med gemål upptaga en trasunge i sitt hus, och trasungen betalar deras omvårdnad med juveler. Du kan bära smycket, Sofi, det är rättfånget gods, men det är öfverflödigt att man känner dess ursprung. Har du märkt, att Gustaf gör Hagar sin kur?