Röster hördes, steg bullrade. Ville någon tala till honom, kanske beklaga honom? Han vände sig bort för att icke svara. Hvad angingo honom människorna? Ingen kunde hjälpa honom, alla hade öfvergifvit honom. Och Gud, som han hört omtalas, hvem var Gud? Han trodde sig förstå det en gång, när öfverste Gordon läste bibeln för honom, men det var så längesedan; han mindes så litet. Kamraterne i fältlägret brukade säga, att Gud var nog bra, när han gaf seger och godt byte, men icke var han alltid att lita på. Hvad skulle denne Gud bekymra sig om en stackars blind? Snarare då den underliga stjärnan, som Urban ej kunde förgäta. Men henne skulle han aldrig mera se, och hon skulle aldrig mera se honom ...
Dagen gick. På kvällen inbars en julgran. Nya steg närmade sig den blinde, men denna gång varsamt; inga stampande klackar; tysta, mjuka skosulor. Någon satt på kanten af sängen. En sval hand med många rynkor fattade hans.
— Urban Niemand — sade en röst högt öfver hans hufvud på böhmisk tyska — har du läst om Tobias?
Intet svar.
— Tobie fader var blind i åtta år och fick af Herren sin syn tillbaka. Menar du, att Herrens arm sedan dess är förkortad? Tro på Hans makt, och du skall återfå synen!
Urban tyckte sig hafva hört denna röst, som talade ord af förhoppning. Han vände sig mot den talande.
— Känner du mig? Jag är Ruben Zevi, din morfader, som har dig kär och från hvilken du rymde till kriget. Min son, hvarför svek du mig?
— Joas gaf mig en häst; jag trodde, att ni befallt honom det. Förlåt mig, om det var mot eder vilja! snyftade gossen. — Han var nu i sitt veka lynne och kände ett oemotståndligt behof af kärlek, af tröst.
— Joas gaf dig en häst? Jag förstår ... Ben af mina ben och blod af mitt blod, jag förlåter dig allt, till och med otack, endast du åter vill vara min son. Hör mig nu, Urban Niemand, ty det är en faders ord till en lättsinnig son, och betänk hvad jag säger dig. Min Gud och din Gud har skickat dig en olycka, som ingen i detta landet kan bota. Och vet, han har skickat dig henne för att rycka dig bort från gojims styggelser och återföra dig till ditt folk. Jag är gammal vorden, och se, jag har kommit så långa vägar i mörker och köld, öfver haf och land, för att uppsöka dig och din syster. Hon är än till en tid fången i Moabs snaror. Herren förlosse henne från jägarens pil! Men dig, min son, vill jag återföra till ditt folk. I dig skall Rubens släkte återupplefva, och du skall vara min högra hand, såsom din syster skall blifva mitt vänstra hjärta. Vill du följa mig?
— Jag är soldat, fader Ruben, jag är dragon. Jag kan intet annat, jag vill intet annat. Fältmarskalken har utnämnt mig till sergeant ...