— Och känner ej tullnären mera igen mig? återtog Hagar, själf knappt mindre förlägen, när hon ihågkom deras afsked för tre år sedan, då Larsson presenterade henne i den snäfva nya hastverksklädningen för presidenten Kurck i Åbo.
— Jag skulle ej fördristat mig igenkänna jungfru Hagar, om jag ej fått höra af hans nåd presidenten, att ... att ...
— Ja, att tiderna förändrats, inföll den unga hofjungfrun. Det var något brydsamt att nu erinras om Åbo-klädningen, som fordom var helgdagsdräkt för en barfota, men i silke och sammet tager man sådant lätt. — Jag kände genast igen tullnären och ser, att hälsan har varit god. Tack för sist; det var tullnären, som förde mig ut i världen. Kan jag vara till någon tjenst? Jag kan ej bjuda tullnären upp till mitt rum, det är ej tillåtet, och jag måste nu kläda om mig; fröken har ett litet värdskap i kväll för sin hofpredikant, som skall flytta till Strengnäs.
— Jag skulle underdånigst ha en liten begäran, men det tör vara olägligt ...
Hagar eftersinnade. Hon tänkte på fru Beata och skulle icke för hela Stockholms slott ha vågat införa en främling i den kungliga våningen. Men där fanns på nedra botten ett mottagningsrum för supplikanter af lägre stånd. Hon anvisade honom detta rum och lofvade snart vara tillbaka.
Tullnären satt där i sällskap med en bryggare och en fiskmånglerska, som väntade på audiens hos köksmästaren. Hans tankar gjorde en rundresa från Stockholm till Turholm, veko i förbifarten in i Kaskas torp och voro strax åter i Stockholms slott.
— Begriper du något, min gubbe? sade han till sig själf. — Nästa gång du ser ett pyre ligga i en näfversko någonstädes i ödemarken, så inbilla dig icke, att det alltid skall ligga där! Det tör hända, att du hittar det om några år i sammet och guld i en drottnings följe. Hvarför tog jag inte lyckobarnet till mitt, när det bjöds? Arten satt i henne: fram skulle hon, och fram kom hon. Undrar, om hon är högfärdig ...
Fiskmånglerskan hade sett Hagar på trappan och hviskade till bryggaren:
— Såg käre far frökens troll?