— Jungfru Hagar skall ej göra sig omak — svarade han, till hälften blidkad — fastän jag, skam att säga, gjort mig omak med denna resan för hennes skull. Där har ju varit urtima ting i Karis om händelsen i torpet för mer än sexton år sedan, och jag är här för att ytterligare uppsätta mitt vittnesmål för hans nåd presidenten. Jag har ju sett den döda, och jag tänkte strax, att hon var af bättre folk.
— Och hvad har där yppats vid tinget? Har man hört något namn?
— Intet namn, som jag vet, men väl andra förunderliga ting.
Klockan slog sju i slottstornet. Det gällde minuten och fru Beata. Hagar hann endast räcka sin hand till afsked och försvann så snabbt, som hade verkligen korpvingarna vuxit ut ur klädningslifvet.
— Nära var det, att sömmen sprack, hviskade fiskmånglerskan. Hörde ej käre far, huru hon gång efter gång sade: mutta tutta? Bort måste hon, förstås, för att fröken ropade pull pull. Det är väl återigen påfvens katkes hon skall läsa till aftonbön ...
Johannes Matthiæ hade afböjt de ärebetygelser, hvarmed drottningen velat bevisa honom sin erkänsla. Endast ett litet utvaldt sällskap af lärde och andlige var inbjudet till aftonmåltiden i slottet, där man täflade att betyga den nye biskopen sin tillgifvenhet.
— Eders högvördighets varning i dag skall icke falla på hälleberget, sade Kristina med en vacker blick till sin forne lärare, där de efter måltiden sutto i ett förtroligt samtal. — Torde hända, att vi, stackars högtuppsatte, mången gång skulle önska oss en ringare lott, än andra föreställa sig. Jag förstår, det är intet berg så högt och ingen dal så låg, som höjderna och djupen i en människosjäl. Men skall ock småfolket, som afundas oss, uppfatta eders högvördighets ord efter deras inre betydelse? Skall man ej tillämpa dem på kronan och adeln?
— Undskyll min dristighet, svarade biskopen. Inför denna dagens text stå hög och låg lika. Hvad är stort? Hvad är smått? Efter Guds rikes lag är det de i anden fattige, som höra himmelriket till, och de i Gud saktmodige, som skola besitta jorden. Man skall intet förglömma, att det var till fattige fiskare, som Mästaren sade: eder är gifvet att veta Guds rikes hemlighet. Jordisk höghet står fast hårdare mot försakelsen af sig själfvan. Har ock tornspiran längre väg att falla till marken, än löfvet af videbusken. Nådigaste fröken, tag intet illa upp ett afskedsord af eder gamle lärare, som nogsamt vet, hvilka höga gåfvor äro eder förlänade med ett konungsligt sinnelag, för hvilket jag hvar dag prisar Gud. Men de höga gåfvor äro att förlikna vid höga master och segel på skepp, som skjuta starker fart och mycket kränga. Där skall vara mera barlast i dem, än i lågt byggda galejor, och menar jag, att under det skrymmande gods, som regementet med sig för, skall där vara en stark bottenlast af ödmjukhet och hjärtats försakelse. De skola nog finnas, som ropa till eder: fri och myndig, fri och myndig! Men si, fri och myndig är allenast den, som icke trälar under hjärtats vankelmodiga begärelser, utan står frigjord i Guds sanning på eviga fästen.
Kristina åhörde läxan tålmodigt och lugnt. Nu tryckte hon varmt den gamle lärarens hand och sade:
— Jag tackar ers högvördighet. Vid min tron skall sanningen alltid vara välkommen, helst när hon kommer med så öppen panna som eder. Ni känner mig ... törhända bättre, än jag känner mig själf. När de stora djupen upplåta sig för min fot, skall jag minnas edra ord och ödmjuka mig för att stiga ...