— Är du askungen?
— Jag tycker ibland så, svarade Hagar.
— Hvad fattas dig, barn? Har du icke fått allt? Slösar ej fröken Kerstin sin godhet på dig? Har du icke fått lärdom efter ditt sinnes åtrå? Har du ej tillgifna vänner och allt hvad du kunnat önska i dina djärfvaste drömmar? Hvad begär du då mer?
— Friheten, var det skygga svaret.
— Barn, barn, det finns ingen sådan frihet, som du begär. Allt måste böja sig, drottningar icke mindre än andra dödliga, ja, mycket mer. Friheten måste vi söka inom oss, icke utom oss. Böja sig frivilligt för Guds och människors lag, vara sig själf och dock kunna försaka sig själf för sin pligt, se där den sanna friheten; det finns ingen annan.
— Ja, ers nåd ... Vara sig själf.
— Vara det bästa af sig själf, vara god och kärleksfull, lydig och tålmodig, ständigt sökande nå en högre fullkomning. Du tjenar en lärd och högt begåfvad prinsessa, mitt barn; hon står i allt öfver dig, utom i ett, som hon icke lärt, men som du fått lära. Fröken Kerstin har varit tvungen att böja sig under sin fader, sin moder, sin faster, under riksförmyndarne, under lärare och hofmästarinnor, men icke nog länge och nog strängt för att kunna med sitt själfrådiga lynne böja sig under kronan. Hon är ofriare än du. Du har böjts ända till jorden af fattigdom och värnlöshet allt från din späda barndom: därför kan du nu, under yttre tvång, vara rättsligen fri, om du förstår att bevara det bästa af dig själf. Hagar, jag fruktar, att du är askungen, som ville blifva prinsessa. I dig finnes någonting både medfödt och inlärdt af fröken Kerstin.
— Stjärnorna säga så.
— Ja, det klingar ju mycket vackert. Men jag skall säga dig hvad det i grunden är: det är högmod.
Hagar kufvade rebellen inom sig och teg.