— Och hvem var då dalkullan?
Ola lät förstå, att dalkullor i gemen äro kända för ärbarhet, men där kunde finnas ett undantag.
— Dumheter!
Sporteln utföll denna gång icke så rundlig, som spejaren hade hoppats.
Tungel var måhända oskyldigt misstänkt. Man måste leta ett nytt spår. Rikskanslern åkte till slottet och uppsökte sin syster fru Beata Oxenstjerna. Någonting hade runnit honom i hågen, ett vågadt infall, men det återstod knappt något annat. Han anförtrodde öfverhofmästarinnan så mycket han ansåg henne kunna bära af statshemligheten.
— Jag har misstänkt Skytte, som är en räf, och Gyllenhjelm, som är en pratmakare, men de gode herrarne befinnas mera uppskrämde af denna saken, än jag. Tror kära syster, att ärendet kunnat komma ut genom en hög person, som var tillstädes i rådet?
— Bevare oss! utropade fru Beata förskräckt. — Aldrig kan jag det tro, att fröken, som är så klok och så tystlåten ...
— Det vet jag fuller väl, men om hon råkat försäga sig i ungdomens obetänksamhet? Hon lär intet fördölja för Ebba Sparre.
— Hvarken åt Ebba eller mig har hon någonsin yppat hvad staten rör.
— Nej, kära syster är ej vorden delaktig af en statshemlighet, men två unga sladdertaskor väga ej orden så noga. Kan ej fröken hafva sagt åt Ebba omtrent så: när vi nu få krig på närmare håll, ha vi att förvänta min frände Carl Gösta, och huru skall jag mottaga honom?