— Har kära syster tilläfventyrs sett kammarpigan klädd till dalkulla? frågade han vidare.
— Sista fastlagen, ja. Alla hofjungfrurna voro en afton klädda till dalkullor.
— Jag skall tala med fröken.
*
Fröken Kerstins samtal i detta ämne med rikskanslern är icke antecknadt. Det är sannolikt, att hon med sin ömtåliga stolthet tillbakavisat hvarje misstanke mot någon af sin betjening. När hon blef ensam, uppslog hon sin tänkebok med de gröna saffianspermarna och läste där för den 12 Maj: »I dag var jag tillstädes i rådet och sade där intet ord med. Voro dock alla ense om krig mot Danmark. Hädanefter skall intet krig begynna med min vilja och consentement, där intet äran på spelet står. Det man menar är rikets välfärd kan med mycken ofärd en ände taga. Jag skall vara så stark, att ingen tör mig antasta, och under min tid skall riket fägnas med en fortdurande lyckelig fred.»
Kristina blef tankfull, omläste sin anteckning engång till och sade därpå till Hagar, som förtecknade i rummet bredvid en packe nyss ankomna böcker:
— Har du några vänner i Finland?
— De torde vara få, svarade Hagar, pligtskyldigt inträdande. — Ett fattigt torparefolk har visat huldhet mot mig.
— Nej, i Nyland.