— Det är du. Minns du, hvad jag engång sade dig? Stjärnor äro drömmar, men konspirationer verkligheter. Jag sade dig: blif mig trogen, och jag skall upphöja dig högre, än du någonsin vågat drömma. Blif mig otrogen, och jag skall nedstörta dig så djupt, att den landsväg, där du krälat i smutsen, skall synas dig som ett konungarike mot din senare lott!
Hagar teg. Rebellen i hennes innersta vaknade och uppreste sig i sin obändiga kraft, men fann intet ord. Nattlampan kastade sitt bleka sken öfver alkoven med den jungfruliga bädden, de mörkgröna omhängena, det lilla fint arbetade nattduksbordet med dess ringklocka, bönboken, som låg där af gammal vana, men icke öppnats, den af vrede rodnande anklagarinnan och den svarslösa anklagade, hvars hvitnande kinder tycktes förråda medvetandet af ett upptäckt brott.
Vasablodet, väl bekant för sin stormflod i vredens ögonblick, svallade öfver.
— Du usla kryp från ett finskt svedjeland, utfor Kristina, du, som är mindre än en groda och vill vara en örnunge, du vågar att trotsa mig, du! Har jag inte dragit dig upp ur kärret till en plats, som de ädelbornaste jungfrur i Sverige afundas dig? Var du inte den fattigaste, eländigaste kiselsten, som människor trampade på, och har jag inte slipat dig in i en infattning af guld? Vet du inte, att jag åter kan kasta dig mera hjälplös, mera förtrampad, än du någonsin var, i mörker och glömska? Och du vågar förråda mig, du, du, som har mig att tacka för allt och utan mig skulle vara intet! Hvarför tiger du? ... Svara!
— Jag blygs ...
— Ja, blygs! Därtill har du skäl. Blygs öfver min enfald att tro på din tacksamhet! Blygs öfver din otack att löna mig så! Bekänn, och jag vill se, om jag törhända ännu kan för dig göra något, som du icke förtjent!
— Jag blygs, att nådig fröken, som varit så god mot mig, så lätt kan döma mig ohörd för jag vet icke hvad. Fröken har sagt till mig: de, som Gud adlat, få icke förnedra sig, och nu blygs jag, att fröken kallar mig ett kryp och en kiselsten. Så ovärdig är jag ej, och så mycket har jag lärt af fröken själf, att jag aldrig skall blifva en annans klafbundna träl. Mig skall ingen fjättra och ingen förtrampa. Jag är så fri född som något kungabarn. Slå mig, döda mig, men skymfa mig icke! För hvad anklagas jag?
Det var någonting i dessa trotsiga ord, som på samma gång anslog den unga drottningen och ytterligt uppretade henne. Hon uppreste sig och fattade med en hastig rörelse ringklockan, vägde den några sekunder i handen, utan att ringa, och lade den därpå ljudlöst tillbaka på nattduksbordet. De två nyss så förtrogna jämnåriga stodo mera fientliga mot hvarandra nu, än de stodo i Björnsnäs skog, när den enas ridspö färgade en röd strimma på den andras hals.
— Ser du denna klocka? fortfor Kristina, i det hennes toffelklädda högra tåspets hamrade som en fågelnäbb mot den mjuka yllemattan. — Vet du väl, att en enda rörelse af min hand kan kasta dig ned i slottets djupaste fängelsehvalf?
— Ja — var det djärfva svaret — jag har engång suttit i Norrköpings källarhvalf för att jag ej ville förråda frökens hemlighet.