Kristina stod där i sin hvita nattdräkt, med sitt upplösta hår och sina glänsande blå ögon, så kunglig som någonsin, räckande handen åt tjenarinnan att kyssa.
— Stora portar — sade hon — vända sig ofta på små gångjärn. Undra ej, om de stundom gnissla. Du är oskyldigt anklagad, du har att begära en nåd af mig.
Rebellen kysste den framräckta handen: ett hjärteslag för, ett annat emot. Detta något, som sökte ord, lydde nu: jag begär ingen nåd, jag begär rättvisa. Men när orden fingo ljud, hade de fått en annan lydelse:
— Jag begär nådig frökens orlof från tjensten.
— Hvad? genmälde Kristina, åter uppbrusande. — Är du så högmodig, att du inte kan tåla ett oförskyldt ord? Har du redan fått nog af att vara så afundsvärdt lycklig, som du själf sade förr och som väl andra torde säga ännu? Har du fått nog af en plats vid min sida och en framtid af ära? Måste jag upprepa, att du är en stackars enfaldig gås, som med all din lärdom inte har lärt dig den yppersta af all visdom, konsten att lefva? Orlof från tjensten? Gå från min tjenst till juden, din morfar, innan du ens fått ett namn bland kristna? Gå från min tjenst till stjärnorna, som inte vårda sig om att en fattig planet förgås, långt mindre att ett sådant litet stoftgrand som du strös ut i den toma luften? Och gå från mig? Hvad är du utan mig?
— Får jag med skyldig hörsamhet tala fritt, eller måste jag ljuga med trälars tunga?
— Åt skogen med dina trälar! När har jag fordrat annat än sanning?
— Nådigaste fröken, vredgas då intet, om en så stor kunglig ynnest och nåd, som mig vederfarits, tynger mig ned till platt intet. Jag tänker det är ingen otack, det är hvarje friboren människas rätt att vilja vara något af sig själfvan, huru ringa det sedan vara må. Jag begär orlof för att jag vill visa mig värdig min nådiga frökens eget kungliga föredöme af ett frimodigt hjärtelag och inte vänta på befallning, där jag kan något göra eller någon tjena. Tör ock hända, att ovänner skola en annan resa tränga mig ut ur frökens nådiga välbehag, och det är bättre, att jag nu går rättfärdigad, lycklig af frökens gunst, än att jag, när ovänner få öfverhand, afskedas i ogunst. Med nådiga frökens orlof vänder jag åter dit, dädan jag kommit till denna stora äran. Presidenten Kurck tager mig gunstigt emot.
— Och du vill hellre vara Kurcks kammarpiga, än min hofjungfru?
— Han har värdigats upptaga mig till sin fosterdotter.