— Nej, så svär jag inte. Det är emot Guds bud.
— Tror du? Kanhända. Svär då: så sant jag är din vän!
— Så sant jag är din vän, har han dig och ingen annan, dig och ingen krona kär!
— Ja, jag tror dig och skall skrifva det till honom. Inte för att din ed är tillfyllest: hur kan du känna hans innersta hjärtelag? Men för att där finnes ett gensvar i mig, som gifver dig rätt. Är här någon, som lyssnar på oss?
— Hvem skulle lyssna? Gripsholm sofver, Mariefred sofver, Mälaren sofver. Stjärnorna allena vaka på himmelen. Det är så långt till stjärnorna; de skola ej höra oss.
— Då skall jag säga dig något.
Hon lutade sina läppar tätt mot sin väninnas öra, stängde ljudet med båda händerna och hviskade:
— Jag har honom kär, jag har lofvat att blifva hans; jag skall hålla mitt löfte.
— Tack! Nu tror du mig.
— Ja, är det inte förunderligt, att jag tror dig ändå? ... Godnatt, Marie!