— För häxungen till källaren, och tillbomma dörren! Hon begär rannsakning; hon skall få den, så det hviner om öronen. Du där — tillade hon till flickan — tänk på profossen! Och tänk på bålet! När du betänkt dig, så bulta i taket! Man skall höra dig i köket, och jag vill då se om jag kan göra något för dig.
Hagar fördes trotsig, men utan motstånd, till husets källare, under hvars fuktiga hvalf hon knappt kunde stå rak, och instängdes på förbättring. Fru Beata hoppades, att hon snart skulle falla till föga. Adelns privilegier gåfvo den stränga, men rättvisa frun en domsrätt, som icke ens konungamakten vågade vidröra. Man omtalar, just från 1642, att rikskanslern låtit straffa en tjenare, oaktadt drottningens förbön.
Kristina låg i feber, förorsakad mera af nervskakningen, än af yttre eller inre kroppsskador. Ebba Sparre satt vid sin kungliga väninnas sida.
— Lider du mycket? frågade hon, i det hon tvättade med blyvatten en skråma på den sårades högra skuldra, som höjde sig märkbart öfver den vänstra. Den vackra Ebba kallade i enrum drottningen du.
— Det är ingenting, sade Kristina. Jag kom likväl till staden förr än ni.
— Men så du förskräckt oss! Dora ligger till sängs, Sidonia hostar blod. De stackars tärnorna redo ihjäl sig af skrämsel. Hvarför red du ifrån oss?
— Hvarför kunde ej Wrangel uppdrifva en elg? Man ledsnar vid dessa eländiga harar. Jag fick sikte på räfven, och sedan ... det var min lust att själf leka villebråd. Det är godt att öfva sig. Många hundar gläfsa på kronan.
— Tillåt mig badda din tinning! Hvarifrån fick du blånaden där?
— Jag kindpustade skogsrået och han torde ha klöst mig.
Ebbas bestörta uppsyn röjde, att hon icke ansåg detta alltför otroligt, när i detsamma deras samtal afbröts af fru Beata. Hon fann rådligast förbjuda den febersjuka att tala.