— Släpp mig ut! ropade Hagar, i det att hon försökte tränga sig fram genom dörren.
Svaret blef en hård knuff tillbaka.
— Så då, sade drängen med ett grin, mera af dumhet än elakhet. — Är det du, som förhäxat vår nådiga fröken? Flyg ut genom stenmuren, om du är af den rätta sorten!
I detsamma ångrade han sin obetänksamma uppmaning, som ju en häxa så lätt kunnat efterkomma, och ropade till tjensteflickan, att hon skulle skynda sig: här vore hin lös.
Ingången stängdes ånyo, och fyra nya långa timmar förflöto, tilldess att fru Beata slutligen visade sig i dörren. Hon fann sin fånge orörligt inkrupen i ett hörn af källaren och insvept i kohuden, hennes enda, otillräckliga skydd mot det kalla luftdraget.
— Sofver du? sade den stränga frun med en hemlig fruktan att hennes fånge kanhända frusit och hungrat ihjäl.
Hagar uppreste med möda sina styfnade leder och stod dödsblek, men trotsig framför sin domarinna.
— Släpp mig ut! sade hon.
— Nå, det fägnar mig, att du ändtligen har kommit till förnuft, genmälde fru Beata, låtsande taga flickans trotsiga begäran såsom ett samtycke att bekänna. — Svara mig blott på hvad sätt drottningen skadat sig, och du får genast din frihet!
— Släpp mig ut! Jag har ingenting att svara, återtog Hagar häftigt. Den oförrätt hon lidit bragte henne utom sig.