— Det var ett raskt tag, det där med ekblocket! anmärkte han med blidare ton, än han vanligen brukade. — Hvad gör du här?
— Jag läser, svarade skepnaden, kastade tillbaka en flik af kappan och lät se ett ungt, vackert flickansikte, som skrattade för att dölja ett par förstulna tårar af skrämsel.
— Läser? Midti störtsjöarna? frågade den unge befälhafvaren med oförställd förvåning.
— Det var för mörkt där nere, och tiden blef lång, sade flickan.
— Det kallar jag att vara läshungrig. Hvad är det du läser? Förmodligen Sankt Britas underverk?
Och Fleming tog småleende en genomblött bok, som flickan ej hann nog hastigt dölja under sin kappa.
— Latin! Tacitus! utropade han vid en blick på titelbladet. — Läser du latin? Men hvem är du då? Är du — och han antog en aktningsfullare ton — är ni en af jungfrurna Kurck?
Hon svarade icke. Hon slank lätt som en ekorre in i den trånga kajuttrappan akterut och var försvunnen. Andromedas förvånade unge befälhafvare hade ingen tid att följa henne; briggen tog i anspråk hela hans uppmärksamhet. Han beslöt att vid första tillfälle göra sig närmare underrättad om de passagerare han tagit ombord i Åbo.
Andromedas befälhafvare kände den förnämste bland dem, presidenten i Åbo hofrätt, riksrådet Jöns Knutsson Kurck, hvilken nyligen blifvit utnämnd till lagman i Västergötland och Dal samt begagnat tillfället att öfverresa till Sverige med kronans fartyg, som erbjöd mera bekvämlighet. Fleming hade äfven betygat sin vördnad för presidentskan, den förnäma och fint bildade Sofi De la Gardie, och för äldsta dottern jungfru Barbro, som sades vara förlofvad med herr Gustaf Evertsson Horn. Men Herman Fleming var ingen damernas riddare och vårdade sig föga om en bekantskap med presidentens öfriga talrika följe. Han hade åt familjen Kurck och dess tjenare afstått sin egen kajuta och allt disponibelt rum på akterdäck, medan han själf nöjde sig med en styrmanshytt midskepps, tyckande sig därmed hafva bevisat passagerarne all den höflighet, som tillkom deras höga samhällsställning. Fartygets akterdel var, enligt dåtidens bruk, upphöjd, såsom i våra dagar en holländsk koff, och lämnade utrymme för två kajutor öfver hvarandra. I den öfra, som var försedd med ljusa, men nu mot vågsvallet tillbommade fönster, bodde familjen Kurck i fyra sidoafdelningar, mellan hvilka låg en liten salong, den så kallade kajutkampagnen. I den undra kajutan, som upptog några trånga och mörka sofplatser mellan förrådsrummen, logerade tjenarne. Andromedas passagerare hade nu lefvat instängda under hårdt väder på sjette dagen i denna sjömansbostad, försedde från Åbo med alla förnödenheter, som den rike presidenten ej ville umbära ens under en sjöresa.
All förtänksamhet å passagerarnes sida för deras välbefinnande kunde likväl ej hindra, att ju deras nödtvungna arrest var allt annat än angenäm. »Fängelse med möjlighet att drunkna» — lydde den korta beskrifning, som C. A. Ehrensvärd ett århundrade senare gaf om en sjöresa. Familjen Kurck fick erfara alla obehagligheterna af en sådan tillvaro. Det är icke nöjsamt att se golfvet i sin bostad uppresa sig nästan vinkelrätt, medan väggen antager skepnaden af ett golf och öfverplaggen på motsatta väggens knaggar resa sig spöklikt ut i vinkel mot väggen. Det är lika litet behagligt att vid en måltid få fat och tallrikar med deras innehåll i sin famn eller att väckas ur en orolig sömn af motsatta sidans bord, stolar och tvättkommoder, hvilka företaga sig utflygter på egen hand mot den sofvandes bädd. Där kunde ju icke allt fastläsas, spikas eller surras med rep. Presidenten Kurck hade nöjet att se sina mårdfodrade kragstöflar, dem han medtagit för höstkylan, företaga en promenad, utan innehåll af fötter, från hans säng till den motstående vägglisten och därefter, genom ödets underbara skickelser, lika fotlösa vandra tillbaka till hans säng igen. Utan tvifvel var det rådligast att vid en så ostadig tillvaro blifva liggande där man engång låg, hvilken försiktighet familjens medlemmar också tålmodigt underkastade sig, med de få variationerna af en dryck vatten eller en bit sill i stället för de medförda läckra anrättningarna, utan att dock lyckas förekomma allt inre uppror. Men de olyckliga tjenarne och kammarpigorna, hvilka, själfva redlösa, måste våga sig ut på dessa golf som voro väggar och väggar som voro golf, för att betjena sitt redlösa herrskap, sågos ofta stupa under bördan af sitt nit och krumbukta sig utan all skyldig respekt i de mest vidunderliga ställningar.