Kristina befallde sin kusk att köra till Skyttes hus. Hon sökte ett stöd hos denne lärde, kloke och djärfve statsman, som varit hennes faders lärare och nu var Axel Oxenstjernas farligaste motståndare.
Huset var nästan tomt och obebodt, sedan dess ägare bortflyttat. Ingen tjenare mottog de ankommande. Drottningen steg oanmäld uppför en obekväm trappa till andra våningen, åtföljd af sin yngre kusin, furstinnan Eleonora Katarina. De funno en stor, tom sal, hörde muntra flickröster i rummet bredvid och stannade vid en halföppen dörr.
— Här är lärdom i luften, anmärkte furstinnan. De tala latin därinne.
— Bättre upp. De tala grekiska, skrattade drottningen och inträdde i rummet.
Två unga flickor, en svarthårig och en blond, båda vid samma ålder som drottningen, sutto framför en foliant vid ett långt omåladt ekbord, pratande och skrattande med munnen full, under det att hvardera bet på en ost. Om de studerade, var det åtminstone icke med lärdt allvar, ty de munhöggos med allehanda lustiga okväden, den ena på latin, den andra på grekiska.
— Claudite jam rivos![1] utropade Kristina i samma muntra ton. — Är riksrådet hemma?
Det glada skämtet förstummades, flickorna sågo tigande på hvarandra. De behöfde tid för att klargöra sin språklåda till ett redigt svar.
— Εἰπε ἀλήθειαν! Säg sanningen! skrattade Kristina, framletande ur sitt knappa grekiska ordförråd det tarfliga uttryck hon i hast kunde påfinna. — Är riksrådet Skytte hemma?
— Det är drottningen! hviskade den svarthåriga den blonda i örat.
— Ja ... nej, blef det brydda svaret, som ännu bar spår af sista ostbiten. — Morfar har gått till slottet.