Därefter presenterades dotterdottern Hillevi Kyle. Man såg, att hon var det käraste den gamle morfadern ännu hade kvar på jorden. Tretton års mödor och strider hade ej förmått läka det sår, som moderns, hans dotters, tidiga bortgång efterlämnat.
— Det är Vendelas ögon och mun, sade han, kyssande flickan på kinden. — Näsan är faderns, sanguine mixto.[2] Se på barnet, nådig fröken! Just sådan var min Vendela den tid jag läste med henne Livius. Och när jag förundrade mig öfver en oklassisk konstruktion hos denne illustre häfdatecknare, sade hon skrattande: det är hans patavinitas, hans dialekt från Padua! Kan nådig fröken tänka: hon hade, mig ovetande, läst Qvintilianus, som omtalar detta, och jag hade ej honom i mitt bibliotek; hon hade lånat honom från Upsala!
— Vendela Skytte har öfverträffat Alexander, svarade Kristina med en vacker blick. — Hon var endast tjuguett år, när hon kallades bort, och hade, som han, eröfrat världen. Men detta bådar godt för Sveriges lärdom, hvars fader ni är. Ni har bevisat, att anlagen gå från far till dotter och från dotter till dotterdotter. Går det så framåt, skola vi om hundra år vara ett mångkunnigt folk, herr riksråd!
Och Kristina tog en guldnål från sitt bröst, räckte nålen åt den förlägna Hillevi och sade med samma vackra ögonkast:
— Bär detta minne af en, som anser nyttiga kunskaper vara en grundval för rikens lycka! Blif hvad din mor var, men lef längre än hon!
Hillevi kysste i tårar drottningens hand. Bakom henne stod Hagar med blandade känslor. O, att vara en drottning! Att kunna fritt rannsaka all världens visdom, att icke känna en annan gräns för forskningen, än sitt lif!
— Det gläder mig, att Hillevi funnit en vän med samma sinnelag, tillade drottningen, likasom hade hon anat Hagars känslor.
— Ja, ja, inföll presidenten, skyndande att godtgöra den förlåtliga glömskan att endast hafva tänkt på sitt eget blod. — Detta är Hagar ... Hagar ...
— Hagar Ring, inföll den omtalade skyggt.
— Ja, Hagar Ring, så var det; en frände och fosterdotter till presidenten Kurck. Jag sökte en studiekamrat åt min Hillevi och hörde händelsevis Kurck omtala denna begåfvade unga person. Nå, barn, hur går eder Xenofon? Benig, kan jag tro med sina ho, hä, to; det är värre än der, die, das! Här gäller att sätta accenten på rätta pricken.