— Det är också ett adelsbref. Jupiter och Mars ha stått fadder vid min vagga. Förunderligt! Jag drömde i natt, att en stor, klar stjärna sänkte sig ned till min bädd. Hon hade ingen gestalt, hon var idel ljus, hon flöt in i mig, så att vi tycktes vara som ett. Jag lefde i henne och hon i mig, och jag förnam ord, som endast voro reflexer af skenet. Du är min måne, sade hon, och jag är din sol. I ären tre, som tillhöra mig, och innan solen går upp, skola dessa tre för första gången stå ansikte mot ansikte med hvarandra.
Hagar blef uppmärksam. Hon glömde sin förödmjukelse, hon ihågkom sin stjärna från Turholm och Andromedas akterdäck.
— Nådig fröken! utropade hon. Jag känner stjärnan. Hon har talat också till mig!
— Drömmar! återtog Kristina i samma lätta ton. — Dimmor uppstiga af jorden och förtäta sig till kometer. Dimmor uppstiga i hjärnan och förtäta sig till drömmar. Månge säga, att stjärnorna styra människors lefnadslopp; det lämnar jag osagdt. Det är nogsamt kändt huru Tycho Brahe spådde före salig konungens tid, att en stor härförare skulle födas i Finland och underlägga sig hela norden. Jag vet inte om detta har rätteligen uttydts på salige herren, min fader, den där fuller stor var, men måste lämna en part af de nordiska riken åt mig och andra sina efterträdare att anamma. Kanske var det mig, som spådomen gällde, efter ju mina föräldrar voro i Finland nio månader före min födelse; men jag tänker vi lämna detta åt kommande tid att neka eller bejaka. Min stjärna förtäljde, att där skulle någonting ske, förrän solen går upp i dag. Det är inte långt dit numera, och lärer det nog blifva oskedt ... Men nu har jag råkat i diket för detta eländiga doxa. Jag hade i sinnet att leta i Skriften efter de reformertes villfarelser ...
Det kom Hagar till pass, att hon bland de teologiska stridsskrifter, som hemkomne soldater för länge sedan efterlämnat i nejden af Kaskas torp, äfven funnit vederläggningar af den reformerta läran. Hennes förträffliga minne hade ännu bevarat tillräckligt af denna hårdsmälta läsning i barnaåren för att komma drottningen till hjälp i hennes efterspaningar. Hagar erinrade sig flera skriftställares namn, titlarna på deras böcker och citationer af bibelställen. Ingenting kunde vara önskvärdare för Kristina i den teologiska stridsfråga, som för tillfället upptog hennes omättliga forskningsbegär. De två läserskorna voro fördjupade i ett lifligt samtal härom och den kungliga ynnesten befanns vara i starkt stigande, när rikskanslerns väntade besök anmäldes för drottningen.
— Ah — utropade Kristina, i det hon otåligt slog tillsamman folianten med träpermarna — den gamle riksbekymraren harcelerar mig åter med sina frälseköp och sin brist i statskassan ...
[3] Morgonrodnaden är sånggudinnornas vän.
8. Segerbudskap.
Det var en barnsaga, men hon gällde en hjältebragd.