Där var ett halfmörkt förrum, svagt belyst af en vedbrasa i den oformligt stora, öppna spiseln. Vid brasan satt kammarpigan Fiken Lång, fästande bandrosor på ett par skor, medan hon afbidade signalen af drottningens ringklocka. Vid utgången stod kammartjenaren Johan Holm, som nyss mottagit rikskanslern och nu syntes beredd att affärda den främmande flickan. Han bedrog sig; hon gick icke, hon hade icke fått sina order ännu. Tiden blef Holm för lång: han fejade i smyg en trumpet, som han dolde under rocken, när någon visade sig.
Hagar satte sig vid brasan midtemot kammarpigan. Hon behöfde värma sig, hon frös. Hon hade icke förut märkt, att luften bland drottningens folianter var ganska sval. Hon erinrade sig, att hon frusit äfven efter sitt första kungliga möte, medan hon satt i slupens förstäf på väg till Norrköping. Denna unga, bländande drottning, så lärd, så nyckfull, och så förtjusande högsint, när hon ville — hvaraf kom det sig, att man frös — icke i hennes närhet, icke när hon så oemotståndligt kunde tala och skratta, ty då glömde man allt — men efteråt?
Hagar växlade några ord med kammarpigan. Enstafviga svar. Flickan var sömnig och trött; hon hade vakat på sin post långt in på kvällen, och klockan tre på morgonen skulle hon åter passa på drottningens ringklocka. En ofrivillig blund gällde tjensten. Öfverhofmästarinnan fru Beata Oxenstjerna skulle infinna sig på sin morgonuppvaktning klockan sju, och ve den tjenare, som icke då fanns flink på sin post, när göken i det stora vägguret galade!
Fiken Långs tvära, sömniga svar var en kall dusch för drottningens nyss så lyckliga nya favorit. Fru Beata! Skampålen! Riset! Källaren! ... Och tjena, kanske hatad från början, under denna frus dagliga öfverinseende! Hagar behöfde icke fråga mera om sin blifvande tjenst. Kammarpigans trötta utseende lät henne frukta, att hon skulle tjena sju dagar och sju nätter i veckan.
Vid dessa tankar vaknade vildfågelns trotsiga lynne ...
— Jag står icke så ensam nu, som i källaren, tänkte hon vid sig själf. — Är fru Beata mäktig, så är drottningen mäktigare. Hon har sagt mig, att de, som Gud adlat, ej få förnedra sig ... Jag skall heta för henne von Doxa. — Och när Hagar erinrade sig detta befängda påhitt, måste hon skratta; hon kunde ju skratta nästan lika uppsluppet som drottningen själf, fastän långt mera sällan. Lifvet hade snärjt mycket olika band kring skalken på läpparna hos dessa två jämnåriga.
Fiken Lång såg upp från sina röda bandrosor och betraktade henne förvånad. Var människan tokig? Komma från ett företräde hos drottningen, sätta sig ned vid brasan, i stället att gå sin väg, och sätta sig där och skratta!
— Väck inte honom där borta! Hans nåd rikskanslern har befallt, att han skall få sofva, fnurrade kammarpigan.
— Är där någon?
— En kurir, kan tro.