Fåfäng möda. Ynglingen sof. Han gick dit han fördes, stod där han ställdes, men sof.
— Holm! ropade drottningen.
Tjenaren kom.
— Du har varit trumpetare, såsom du varit skräddare. Blås till anfall!
Holm var icke sen att framdraga trumpeten ur bakfickan och blåste en ljudelig signal för kavalleriet att hugga in.
Verkan var ögonblicklig. Den sofvande lutade sig framåt, beredd till skarpt traf, gjorde en rörelse med hälarna för att borra sporren i hästens sida och öppnade ögonen. Det var ett par mörka, vackra ögon, hvilka, ännu omtöcknade af sömnen, stirrade på de kringstående, likasom visste de icke, om de sågo en dröm eller en verklighet.
Drottningen skrattade.
— Nej, Niemand, sök inte tygeln och sporren! Hugg inte in på oss; vi äro vänner. Ser du inte de svenska färgerna? Så vill jag se en ärlig knekt, rakt från elden och slagfältet. Säg oss hvar du fått det stora fula ärret öfver din vänstra tinning?
— Hennes majestät täckes fråga hvar du fått ärret på tinningen, upprepade Oxenstjerna för att gifva ynglingen tid till besinning.
Niemand behöfde en knapp minut, där en annan vid hans år behöft fem. Han rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade: