— Godt. I morgon, när du riktigt vaknat, skall du rida ut i mitt följe. Men förtälj mig nu om slaget!
Niemand berättade hvad han visste, mer af kamraters sägner, än hvad han själf upplefvat, där han låg bedöfvad på fältet. Han berättade så som en pojke omtalar ett lifvadt slagsmål. Tilldragelsens vikt och de svenska vapnens framgång fyllde berättelsens luckor. Det var en barnsaga, men hon gällde en hjältebragd. Åhörarne uppfångade hvarje ord med andlös spänning, ofta med rörelse. Nyheten om segern hade hastigt spridt sig i slottet, man visste ej huru. Snart trängdes i förrummet en ständigt växande lyssnande skara, begärlig att uppsnappa någonting af den stora nyheten. På en vink af drottningen öppnades dörrarna, och den fridlysta studerkammaren fylldes af konungaborgens nyfikne invånare.
Hagar följde de andra. Hon betraktade med klappande hjärta den unge ryttaren i hans illa medfarna och ändock så hurtiga skepnad. Niemand? Det var en öfversättning af Ingen, och Bennu hade förklarat sig vilja heta Ingen. Var det han, eller var det icke han? Nej, det var icke den förskrämde, af alla samvetets furier jagade gosse, åt hvilken systern för två år sedan sagt farväl på bryggan vid Skuru. Och likväl ... det kunde ej vara någon annan än Bennu! Och hon fick icke flyga honom om halsen, hon fick icke säga till honom så som blott en syster kan säga: Det är du! Det är jag! Känner du mig?
Niemand hade talat om allt och alla, utom sig själf, när drottningen slutligen ville veta mera om Slanges fall. Och berättaren förtäljde om den jättelike fientlige ryttaren, som krossade allt — om sina fruktlösa försök att återkalla Slange till lifvet ... huru han, Niemand, blef kullriden och låg sanslös under Breits tunga kropp ... huru han såg en stjärna sänka sig ned öfver honom och tala obegripliga ord ...
Klockan var mellan sju och åtta på morgonen; genom slottsfönstren syntes en svag strimma af det första gryende dagsljuset i den mörka novemberskyn. En plötslig ingifvelse fick makt öfver Hagar. Stjärnan? Hans stjärna, hennes stjärna, drottningens stjärna? Fru Beata samtalade med rikskanslern, förmodligen om det opassande att låta så många intränga i de kungliga rummen. Vore det ej möjligt att obemärkt närma sig drottningen och hviska till henne: »Nådig fröken, ännu har solen icke gått upp, och det är skedt, som stjärnan förutsagt!»
Hagar trängde sig närmare, orden brände på hennes läppar: »Det är min bror, som kallar sig Niemand. Han har sett stjärnan, han är den tredje!» Då vände sig Kristina flyktigt om med detta majestät, som hon kunde antaga redan i unga år. Där stod drottningen, där fanns ingen plats mer för en undersåtes förtroende. Hagar drog sig tillbaka.
Niemand hade slutat, och fru Beata skyndade sig att låta utrymma studerkammaren. Befallning gafs att låta sjunga tedeum i kyrkorna och uppläsa en kunglig kungörelse om segern. Kammarherre Klas Wrangel skickades att efterfråga huru kapten Duvall befann sig.
— Holm — sade drottningen till sin kammartjenare — för sergeant Niemand till slottsvakten, låt anrätta åt honom en god frukost och en bekväm säng! Niemand, du bor i slottet under din vistelse i Stockholm. Låt se, att jag i morgon finner dig fullsöfd och säker i sadeln. Här, tag detta till ny ekipering! — Och hon räckte honom en rulle guldmynt.
Niemand trodde sig ännu drömma, när två armar i förrummet knöto sig kring hans hals och en röst bakom honom sade i hans öra: hvem är jag?
Han vände sig om. Han hade sett idel obekanta omkring sig, men denna smärta, vackra flicka, halfva hufvudet högre än han själf, såg på honom med så kända, förtroliga, mörka ögon, att han genast utropade: Hagar! — De gräto icke, de glömde sig icke i ömma utrop, men de hade likväl ett hjärta, dessa två, åtminstone nu, åtminstone för hvarandra.