Kristina tvekade. Så långt hade hon icke velat drifva sitt uppror. Men förödmjuka sig inför dessa hersklystna Oxenstjernor — aldrig!
— Eders kärlighet, sade hon, torde icke undandraga mig och riket sin tjenst för misstankar utan rimmelig grund: Jungfru Hagar Ring inskrifves bland min betjening och inflyttar i blå rummet, som sagdt är. Det tillkommer eders kärlighet, som väckt soupçonen, att den bevisa, och där det skulle finnas vara något otillbörligt, som eders kärlighet tror, vill jag underställa det riksförmyndarnes pröfning.
Fru Beata betygade med stel ceremoni sin underdåniga vördnad och aflägsnade sig, utan att bevärdiga föremålet för sin vrede med en blick. Tjensten som öfverhofmästarinna blef henne mer och mer olidlig. Men bevisen för hennes misstankar mot den nya favoriten voro ej lätta att framlägga. Därmed sammanhängde en viss källare och en trolldomshistoria, grundad på pigskvaller. Snarare kunde en misshagelig person skaffas ur vägen på grund af en tvetydig börd. I denna tid och bland denna stolta adel fanns ingen så sårbar punkt, som börd och familj.
Det oskyldiga föremålet för en så skarp träta på maktens höjder kände sig olyckligt och besviket. Hagar förstod ganska väl, att öfver henne, och i husliga frågor öfver drottningen, stod numera en mäktig, en oförsonlig fiende, en Oxenstjerna, och att mellan dessa två stormakter skulle hon krossas lättare än ett rö. Borde hon icke förödmjuka sig för den mäktiga frun och tigga om hennes gunst? Nej, de, som Gud adlat, få ej förnedra sig. Hellre fly bort till sin förre beskyddare eller till Finlands skogar och valla korna i Kaskas torp! Fly, svälta, försaka, dö i mörker, men icke förnedra sig!
Den unga drottningen anade dessa tankar, som voro ett återljud af hennes egna.
— Var vid godt mod, sade hon, jag skall beskydda dig. Förstår du inte, du lilla skalmask från ett finskt svedjeland, att denna trätan går högt öfver ditt hufvud? Du kan komma och gå, utan att ett löf röres i Sveriges rike. Det är mig de behandla som ett barn och glömma, att jag vuxit dem öfver axlarna. Ännu två år, och de skola böja sina stolta nackar; du skall få se, du skall få se! De känna mig ännu inte, men de känna mig nog för att redan frukta mig. För hvarje sol, som går ned, droppar en dag bort af den korta tiden för deras makt och min vanmakt. För hvem skulle du frukta? Du skall redan i dag börja din syssla.
— Låt mig gå! Nådigaste fröken, låt mig gå! Jag är ej rädd; jag kan gå i elden, om ni befaller det, men jag kan ej hvar dag hyckla ödmjukhet för den elaka frun, som har inseendet öfver borgens hoffolk. Om nådig fröken visste hur hon behandlat mig i Norrköping för att jag ej ville yppa frökens hemlighet! När jag var ett litet barn, vågade ingen gifva mig ris, och hon hotade mig med riset, ja med skampålen. Ännu aldrig har jag varit en fånge, och hon stängde mig sjutton timmar utan mat i en kall och mörk källare. Nu vill hon göra mig vanfrejdad, kanske som trollpacka ...
— Nej — sade Kristina eftersinnande — ej som trollpacka, det kan hon inte bevisa, men som en person af oäkta eller neslig börd. Hagar ... det är af nöden, att du säger mig allt hvad du vet om din börd.
Hagar berättade allt hvad hon visste om denna sin tillvaros dunkla gåta. Hvarje ord genomborrade hennes slutna inre såsom ett pikstygn, men hon måste tala, det gällde lifvet.
Kristina visste något om världen; hon kombinerade fakta lugnt och beräknande.