— Befaller ers nåd något? Hennes nåd är orolig för ers nåds hälsa.
— Säg henne, att jag mår väl och beder henne gifva sig tålamod. Huru befinna sig barnen?
— De hafva ätit en smörgås och sofva redan.
— Godt, vi böra snart få sikte på svenska vallen. Fartyget tog en törn för en timme sedan?
— Briggen lofvade för tvärt, seglen backade, en kanon tog öfverhalning. Det är öfver och ingen fara.
— Huru gammal är du? frågade presidenten, som nu hade god tid att tänka på allt.
— Jag var tretton år och ett halft, när ers nåd sade till mig: Du får läsa!
— Således snart sexton år. Hagar, det är tid att du får ett tillnamn. Hvad vill du heta?
Hagar teg. Det var samma fråga hon engång ställt till sin bror; det var lifvets adresskort, namnstämpeln, som engång skulle tryckas på framtidens hvita blad. Och hon hade velat svara, som brodern svarade: kalla mig Ingen! Men hon svarade efter en stunds tvekan:
— Ers nåd vet det bättre. Jag är hemma från stjärnorna.