— Agenten afbidar i förrummet eders majestäts befallningar.
— Godt. För in honom!
En högvuxen ung man i judisk dräkt inträdde och bugade djupt. Ett stort brunt ärr öfver högra tinningen vanställde hans annars vackra och regelbundna drag. Han var enögd, men det friska högra ögat blickade kring sig så klokt och bekant, som vore det icke första gången han befunne sig inför majestätet. Drottningen fäste sig vid ärret på tinningen.
— Ditt namn?
— Benjamin Zevi, till eders majestäts tjenst.
— Det förekommer mig, som har jag sett dig någonstädes förut.
— Jag hade för tio år sedan nåden framföra till eders majestät rapporten om andra segern vid Breitenfeld och hette då Urban Niemand.
— Riktigt. Urban Niemand. Jag ser, att du vuxit ett par hufvuden högre i sadeln. Men då var du sergeant i min tjenst och hade utmärkt dig vid generalmajor Slanges sida. Du förhöll dig modigt vid slottsbranden, och jag ville befordra dig till officer, men du rymde som en narr från mig och Stockholm.
— Jag var blind efter branden och nödgades uppsöka en ögonläkare i Spanien. Mitt afsked är undertecknadt af fältmarskalken Torstenson.
— Jag vill minnas, att du tämligen lättfotad sprang öfver från lutherska läran till den katolska. Och nu är du förmodligen jude?