— Han var sju år, när min syster utkorades af storvesiren till hans blifvande gemål för att uttränga hans moder, validé, från styrelsen. Det var en statsintrig. Hagar öfvervakar sultanen och regerar i hans namn.
— Men detta är ju en farlig roman! Palatsrevolutioner höra till ordningen i Konstantinopel, och hvarje gång strypes en sultan eller dränkes en sultaninna. Din systers lif hänger hvarje natt på ett silkessnöre.
— Ers majestät har blott alltför rätt. Det är snart fem år Hagar lyckats kvarstå vid makten, emedan hon varit klok nog att dela sin makt med en ännu klokare storvesir. Sultanen och janitscharerne äro henne tillgifne.
— En storvesir? Men det är ju som här; hon kopierar Sverige ... Regerar hon verkligen detta barbariska, blodtörstiga folk? Hon bekänner sig då till profetens lära?
— Hon kan icke annat.
— Det är sant, jag undrar inte därpå. Religion som religion. Men att vara så lärd och kunna styra barbarer!
— Ers majestät har bevisat världen, att man kan vara lärd och regera vist.
— Så? Svenskarne äro skäligen råa, men turkar äro de inte. Här kan man meddela sig med en eller annan; man kan importera det vett och den hyfsning, som ej närmare stå till buds. Men lefva i en seralj af dockor, bland ett folk af vargar!
— Undskyll, ers majestät! Min syster samlar omkring sig österlandets vise, och de inviga henne i kunskaper, som äro okända för Europa.
— Ja, jag vet. Att spå i händerna.