— Det båtar alls intet, om påfvar och konungar tjena sin nästa med ett högfärdigt hjärtelag för att prisas af människor. Gud ser till hjärtat. Hållen eder hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och tjenen i Jesu Kristi kärlek! För oss skall hvar människa vara mänskligheten. Vi kunna intet tjena det hela utan att tjena det i dess delar. Drottningens bild och namn stå på alla småmynt.
— Nog härom, vördige fader. Jag ser väl, att jag står ensam på berget; därför stiger jag ned. Jag har tjenare nog; jag vill engång hafva uppriktiga vänner. Jag har pligter nog; jag vill engång vara fri. Min gamle lärare har varit min förste vän; han skall ock blifva min siste. Men han är en kyrkans man. Jag begär af honom ett stort bud, och han gifver mig tusen små. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig ut till pigsysslor?
— Käraste fröken ...
— Säg intet mer! Kyrkan är en slaf af bokstafven och en tyrann för tanken. Kyrkan och jag rymmas ej under samma tak. Men ni, käre fader, rymmes i mitt hjärta, så länge jag lefver. Si, så har jag dock en på berget; kom ihåg mig i dalen! Det är sent, kvällen faller på, lefven väl! Och om ni någonsin skulle förnimma, att jag afvikit från edra lärdomar, så minns, att jag aldrig med dem förblandat läraren själf!
Det var någonting hotande i de sista orden, som kvarlämnade en törntagg i den fromme biskopens själ. Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon förstod ej det stora budet om kärleken; hon betraktade det som en tankefråga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes föresatte sig att vid första lägliga tillfälle åter upptaga detta grundämne för ett helt lifs åskådningssätt.
Gästerne skingrades, drottningen blef ensam med Pimentelli i den gamla Upsala-borgen. När han aflägsnade sig, öfverskred visaren midnatt. Två sömniga kammartärnor fördrefvo tiden med dominospel i rummet utanför drottningens sängkammare. Den ena af dem uppstod och lade sitt öra till nyckelhålet.
— Där är åter någon inne hos fröken, hviskade hon.
— Det är Rosette, som afkläder fröken, sade den andra.
— Nej, det är en karlröst. Han talar fort och ifrigt. Tyst ... nej, jag kan ej höra ett ord.
— Rosette har fört någon in genom baktrappan. Det är som i Stockholm ... Okände tasslare, som ingen ser, gå in och ut hos fröken om natten. Jean Holm, som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i slottet. För fröken går allting an. Hvad skulle folk säga, om vi toge mot sådana besök? Stå ej vid nyckelhålet! Det kan kosta din hals.