Kristina log.
— Och detta kalla vi samvetstvång! Att iakttaga ceremonier och tro hvad man vill, göra hvad man vill! Min Gud, hvarför föra då protestanterne krig? Min fader var en för stor konung för att strida för prästläror. Han drog svärdet för att bryta österrikiska husets öfvermakt, och när detta skett, var målet vunnet. Undskyll, käre pater, att jag måste le, när jag tänker på hela detta trassel om dogmerna! Lefva dygdigt och skona fördomarna, där man ej kan utrota dem; se där den enda troslära, som förnuftet kan godkänna.
— Den heliga jungfrun skall förläna eders majestät en fullkomligare insikt om vår kyrkas sanningar, svarade pater Guèmes, som ej kunde helt undertrycka sin bittert svikna förväntan om en så hög proselyts nit för den allena saliggörande kyrkan.
— Jag hoppas det, återtog drottningen med samma föga andäktiga munterhet. — Den heliga jungfrun skall upplysa en så ohelig jungfru som jag om det ogifta ståndets företräden och mycket annat, som behagar mig i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke för att underkasta mig nya bojor, utan för att afkasta de gamla. Skrif till Macedo, att mitt beslut är fattadt. Kan ni lita på budbäraren?
— Jag skall sända min brorson, hvilken är anställd vid spanska ambassaden.
— För edert lif, ingen indiskretion! Gå nu till hvila. Ni har lugnat mina farhågor för romerska kyrkans efterhängsenhet; det var detta jag ville veta. Minns, att om jag visar påfven och edra prelater tillbörlig vördnad, fordrar jag i utbyte en fullständig tankefrihet. Jag önskar eder en rolig godnatt.
Pater Guèmes försvann lika tyst som han kommit, med det intryck, att hans seger liknade hardt när ett nederlag. Detta skulle likväl förtigas i Rom.
— Hvad skola vi göra med en rebell? ... Tålamod! Ha vi engång denna rara avis i bur, skall hon ej flaxa mer ...
Drottning Kristina hade länge tvekande öfverlagt detta steg. Det var nu taget. Hon kände sig lugnare. Men ett ovisst något inom henne, en efterglans från stjärnan, jagade sömnen från hennes ögonlock. Hon behöfde en lättare, en gladare motvikt mot rebelliska tankar. Hon uppslog en bok, hvars innehåll var så litet teologiskt som det gärna var möjligt. Och detta medel lyckades förträffligt. När Rosette inträdde på tå, hade affällingen från sina fäders tro somnat vid Ovidii Metamorfoser.