— Rabbi — sade budbäraren, ännu andlös efter en häftig ridt uppför berget — Assar Kaba låter fråga dig hvilket svar han skall gifva Messias, som står utanför Damaskusporten och fordrar inträde.
Messias! Den gamle juden slog sig för pannan. Han hade bedt till Abrahams Gud om sitt folks upprättelse och glömt upprättaren, glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk! Därför sköt intet grönt skott ur det förtorkade törnet.
Med en ynglings snabbhet satt han åter i sadeln, ridande utför berget och lämnande den förvånade eremiten utan svar. Men under ridten inställde sig dessa betänkligheter, som ett långt affärslif ständigt framkallat i detta förslagna hufvud. Hvem var denne Messias? Var han måhända ingen annan än Mordechai Zevis förryckte son?
Ruben Zevi anlände till porten. Där stod Assar Kaba med femhundra krigare. En myckenhet folk trängde sig innanför och utanför muren. En beskickning väntade svar. Det var juden Nathan från Gaza, åtföljd af en beslöjad kvinna och två tjenare. Ruben Zevi förstod, att Mordechais son ville härin.
— I Jehovahs namn — utropade sändebudet med hög röst — fordrar jag inträde för hans utkorade Messias, som kommer till sin stad Jerusalem för att förlossa sitt folk.
— Hvilket bref och insegel har du på detta ditt budskap? frågade Ruben Zevi kallt.
— Han sade till mig: säg dem, att Herren har sändt dig, och om de vägra, skola portarna upplåtas af sig själfva, svarade sändebudet.
— Må han då gifva oss tecknet, återtog Ruben, pekande på den starkt tillbommade porten. — Förnim, port, att jag vägrar honom inträde, såframt du icke upplåter dig af dig själf!
Folkhopen steg häpen tillbaka och betraktade porten, i hvarje ögonblick väntande att se bommarna falla och reglarna upplåtas utan människohänder. Men porten förblef orörlig.
— Vän Nathan — fortfor Ruben efter en stunds väntan — du ser, att porten icke hörsammar din herres befallning. Gif mig ett annat tecken, om du vill blifva trodd på ditt budskap!