— Rabbi — sade hon med brådskande hast — din sak är förlorad. Ditt herravälde är slut, dina hvita hår äro tillspillogifna. Honom står ingen emot — ingen annan än jag. Svär vid Jehovahs tron och din faders ben, att du ingår på mina villkor, och jag skall förgöra honom.
— Låt höra dina villkor! sade den gamle.
— Det, som härtills är skedt, skall vara såsom hade det aldrig skett. Jag fordrar glömska af allt som varit. Du skall upptaga mig som din dotter och skriftligt försäkra mig om arfvet af dina skatter. Dina dotterbarn skola bortsändas till Afrika eller Indien och nöja sig med ett måttligt underhåll. Jag skall styra i ditt hus och lyda endast dina befallningar. Svär mig detta, och Schabbathai Zevi, din broders son, skall hafva upphört att lefva, innan solen går ned. Du tror mig icke — tillade hon ifrigt, när den gamle teg. — Fråga Nathan, och han skall intyga, att jag, Schabbathais fränka, tillreder hans dagliga dryck.
— Du är Thamar! sade Ruben Zevi med en röst, som öfvermåttet af hans känslor betagit all klang. — Jag igenkänner dig på ditt klumpfinger och dina ord.
— Ja, jag är Thamar, din broders dotter, sade kvinnan, i det hon afslöjade dessa välbekanta, fordom sköna, nu längesedan af alla lidelser härjade drag, som läsaren engång mött under furstinnan Radzivils purpurröda barett.
— Du är Thamar, fortfor den gamle med samma underliga, skenbart iskalla stämma. — Du är Thamar, som förrådt min dotter Ruth åt hennes bödel, som kastat henne att dö i en snödrifva, som velat förgifta min dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du förmått mot Ruths båda barn. Nu begär du, att jag skall förskjuta mina barnabarn och förskrifva åt dig mitt arf, för att du först skall förgifta min brorson och sedan mig.
Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och såg sig om efter en utväg att undkomma. Men hon trängdes tätt mot muren af de beväpnade; ett rop skulle ej höras i det brusande larmet.
— Hvartill tjenar det att upprifva gamla sår? genmälde hon trotsigt. Ditt lif är nu icke värdt en handfull aska. Schabbathai skonar icke sin faders blod, och jag är kommen att rädda dig på de villkor jag sagt. Skynda dig! Hör du ej porten braka?
Den starka porten sviktade på sina rostade gångjärn och skulle hafva fallit, om icke Assar Kaba, ännu blott med muskötkolfvarna, lyckats gång efter gång drifva hopen tillbaka. Då anlände Benjamin Zevi med en trupp ryttare och trängde allt undan, som stod i hans väg. Det forna krigarelynnet hade än en gång fått makt öfver räknekonsten hos denne trälbundne kompanjon på bankirens kontor. Den unge anföraren for mera hårdhändt fram, än sin underbefälhafvare. Han brukade ännu icke det dragna svärdet, men han red in i den larmande hopen, trampande under sin Jehus hofvar män, kvinnor och barn.
— Benjamin! hördes öfver larmet hans morfaders röst.