Detta på samma gång festliga och krigiska tåg trängde sig in som en kil mellan fördelningarna af Benjamin Zevis vid murarna spridda krigsstyrka. Men ännu var ej allt förloradt, ännu stod kärnan af hären vid Damaskusporten; ett djärft anfall kunde spränga det konungsliga tåget i stycken.
— Icke nu, icke nu, förrän du tvått dig ren! bad den gamle morfadern. Du är bestänkt med en kvinnas blod, och så kan du icke draga till Herrens strid.
— Mig dödar ingen före stjärnornas stund! utropade Benjamin med den tillförsikt, som numera blifvit hans enda tro. Och han lät, i spetsen för rytteriet, blåsa till anfall, i mening att hugga in på festtåget och taga den falske Messias till fånga. Han var trotsig och glad, han var åter sig själf, han kastade penningemäklaren från sig som en usel narrkåpa och var åter hvad han alltid velat och bort vara, en krigare utan fruktan och tadel, Åke Totts ridsven, ryttaren, hvilken satt som en mur, fastvuxen i sadeln.
Den oerfarne, han hade ingen aning om de andliga hvirfvelstormarnas makt. Hans folk följde honom tvekande, men blott för att vid profetens åsyn kasta sig till marken och nedlägga vapnen. Hot och böner, löften om byte, allt var förgäfves. Knappt trettio eller fyrtio af huset Zevis liftjenare lydde ännu order, slutande sig kring den trogne Assar Kaba. För Benjamin återstod intet annat val, än att söka på omvägar uppnå det befästade Haram och innesluta sig där, i hopp att kunna draga till sig någon del af den öfriga, i staden kringspridda hären.
Men just till denna för judarne heligaste punkt i den heliga staden och till den där belägna anseddaste synagogan riktade äfven profeten sitt tåg. De båda skarorna anlände samtidigt och inträngde genom olika portar, ty Haram hade ej mindre än elfva sådana. Här flöt det första blodet. Benjamin kastade sig in i synagogan och försvarade med sin lytta, högra hand hvarje fotsbredd af dess murade stengolf. Nu var han åter sig själf, nu kände han sig åter fri, som en kungsörn, undkommen ur en järngallrad bur. Han var åter Slanges frimodige lärjunge, åter Torstensons okuflige lille sergeant, hans enda öga glänste af bragdlust, hans arm utdelade glada hågkomster från ärorika slagfält. Han var åter den tappraste bland de tappre, och han kände det, han stred som man strider för ära och seger, när man vet, att man icke kan falla ...
Men Thamar hade haft rätt, profeten var oemotståndlig. Själf deltog denne icke i striden; han gaf ett tecken med handen, och allt föll för nazirernes krokiga yataganer. Slanges lärjunge såg sina siste trogne stupa; en jättelik syrier kastade sig öfver Assar Kaba och genomborrade honom med yataganen. Ännu var Benjamin Zevi osårad; han försmådde allt skydd; honom kunde ju ingen döda. Han trängde undan tjugu fiender och klöf med ett enda hugg syrierns hufvud. Men nu var stjärnornas stund kommen. Den minste bland hela den fanatiska hop, som följde profeten, den lille, oansenlige dvärgen, spenslig och svag som ett barn, krökte sig under Benjamin Zevis upphöjda arm och genomborrade hans hjärta med en dolkstöt. Han vacklade, han föll ... gossen från Kaskas, från Lavila, från Neunburg, från Leipzig, från Stockholms slott, från Jankowitz ... han trampades ned ... intet förvissnadt löf om hösten låg så förtrampadt som han. Han föll utan ett ljud, utan en suck. Om han kunnat behålla en enda klar tanke, hade det varit förvåningen öfver att kunna falla. Så långt och icke vidare; banan var utmätt. Den stund skall komma, när alla stjärnor falla, och denna stund hade kommit för det första af nattens barn.
Profetens seger var snart fullständig. De af Benjamin Zevis folk, som icke underkastat sig eller stupat, flydde åt alla håll, bebådande profetens upphöjelse och det osmaniska väldets fall.
Samma dag mot aftonen fördes till profeten en fången gubbe, misshandlad af pöbeln, blodig, halft vanmäktig, med rifna kläder och det hvita håret bärande spår af gatornas smuts. Det var den nyss allrådande Ruben Zevi. Profeten kände icke eller låtsade icke känna sin farbroder. Han frågade med en konungslig domares köld, om fången ville dö som förtappad eller bekänna Messias och lefva.
Ruben Zevi behöfde en stund att återhämta sig. Hans blickar hvilade forskande på den sköne unge mannen i purpurmanteln vid synagogans altare, som nu var en tron, och han upprepade Johannes Döparens budskap:
— Är du den som komma skall, eller skole vi förbida en annan?