— Skrif vidare en order till den nye paschan i Jerusalem att ofördröjligen låta uppsöka Ruben Zevis och hans dottersons kvarlefvor samt med all heder begrafva dem i judiska kyrkogården.
Äfven denna order uppsattes och expedierades.
— Kuprili — fortfor Hagar Sultan — du stannar under bevakning i sultanens palats till i morgon afton. Jag behöfver din underskrift för några regeringshandlingar.
Det låg ett så fast, så hotande allvar i den mäktiga sultaninnans befallningar, att storvesiren icke vågade göra en invändning. Hvad var hennes afsikt?
De två dagarna tillbragtes under tysta förberedelser. Ingen fick okallad inträda och ingen utan tillstånd lämna seraljen. Man anmärkte, att janitscharerne utbekommo hela sin innestående sold och därutöfver tre månaders förskott.
Sista aftonen tillbragte Hagar Sultan hos sin herre och gemål. Ingenting var förändradt i den unge sultanens dagliga lif. Skönskrifningen, ridlektionerna, sabelfäktningen, undervisningen i koranen, allt var som förr. Han var nu tolf år, tidigt utvecklad, läraktig, med snabb fattning och godt hufvud. Lynnet hade blifvit ojämnt, som ofta vid denna ålder: än häftigt och otåligt, än vekt och mildt. Hvad kunde icke göras af detta barn! Och dock visade sig redan de ärfda anlagen till en despot, sådan hela omgifningen uppfostrar tronarfvingen i ett österländskt hof. Han var egenmäktig, stolt och mån om sin värdighet, hänsynslös, när han brusade upp. Fädernes grymhet låg ej i detta veka barnahjärta, men väl mycken själfviskhet, mycket förakt för de slafvar, som kröpo för honom på golfmattorna. Huru väl behöfde han icke en fast och lugn ledande hand, en uppfostrarinna, som han var tvungen att högakta och som skulle lära honom att respektera människovärde! Hvem skulle ersätta denna hand, om den fråntoges honom? Hagars hjärta ville brista, när hon tänkte därpå.
Hennes ögon voro denna kväll beständigt uppfyllda af sönderpressade tårar. Dem såg ingen, de torkade okända bort i sin gömda källa. Hon hade låtit sin herre underskrifva ett papper, hvars innehåll var honom obekant. Detta hade ej skett förut; hon hade alltid sagt honom, att hans namnteckning, tugra, var helig och att han aldrig borde blindt underskrifva andras ord. Nu hade han frågat henne om papperets innehåll, och hon hade svarat: en tjenarinnas afsked. Han frågade icke mer, han skref under.
Hon satt på en pall vid hans fötter, där han hvilade tyst på divanen. Hon lutade sitt hufvud mot hans knän, medan han lekte med hennes långa svarta hår, lindade det kring sitt finger och kysste henne, gång efter gång, på kinden. Så brukade han icke förr, när han lekte med dessa lockar i barnsligt okynne. Han betraktade henne så tankfullt, att hon slutligen frågade:
— Hvarför ser min själs hjärta på mig?
— Jag tänker på min farmoder Kösem. De säga, att hon var vacker som du och hade ett lika långt svart hår. De grepo henne i håret, hon bet dem i handen, och de strypte henne i ett gardinsnöre.