— Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag sälja mig?
— Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns två sätt att umgås med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vår morfader förstår det första, vi det andra.
— Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar: det att bevara.
— Sade jag icke, att du är läraktig? Nåväl: lär dig räkna för att bevara, men gif ut för att herska! Tjena i dag för att befalla i morgon! När du tjenat sju år för Rachel, skall du vara världens herre.
— Och du, Hagar, och du? utbrast den lätt ledde och lätt hänförde ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt.
— Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jämlike, hviskade Hagar så sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i drömmen.
Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i tältet varseblef en ung präst, som utdelade nattvarden åt en döende. Han stod i vägen, hon fann ingen utgång och kunde ej störa detta rörande afsked till ett flyende människolif. Hon förblef stående och betraktade prästen. Ett minne från längesedan förflutna barndomsdagar vaknade i hennes själ.
— Det är Petrus Luth, sade hon till sig själf.
När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom, som snart skulle stå utom området för allt världens kif, såg han upp. I hans blick dröjde ännu denna fuktiga, öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett öga som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig, han var ännu frånvarande på de dunkla gränsmarkerna mellan lifvet och döden. Hagar måste passera så tätt förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och följde henne ur tältet.
— Magister Luth! sade hon och vände sig om.