— Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda öfver åker och gård? Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på torget.
— Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore för alla en lisa.
— Det är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka vrån, och räds ej hans skråpuk, nådig fröken! Den tid kommer och är allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona, prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i ljuset, sök där en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne fromme konungar, på Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i himmelen och en på jorden.
— Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers högvördighet.
— Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds utkorade, slut fred!
— Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga villkor där borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och en mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för nästa Wallenstein?
— Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften. Si, den store kung Gustaf har efterlämnat en dotter!
— Men rikskanslern vill inte.
— Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning vill?
Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville komma.