— Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under förväntan på domedag. Under mig låg stjärnhimmelen utspänd såsom en tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt lysande stjärna utsände en stråle till de öfra rymderna, där jag var, och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ...

— Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.

— Jag är drottning Kristinas stjärna — sade den lysande strålen — och jag går nu mot zenit. Tre år ännu skall jag stiga, därefter står jag i tre år högst på himmelen, och därefter börjar jag sjunka.

— Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att invända, ers högvördighet.

Den gamle betraktade henne forskande.

— Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet längre än en människas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag såg stjärnan stiga högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge. Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann i mörker.

— Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag kan intet uttyda drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder eders högvördighet denna drömmen på mig?

— Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det märker jag grant, att min drottnings stjärna stiger och skall än vidare stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran. Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring de mäktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall. Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där ingen frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön något förmår, skall han se eder stjärna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i evighet.

*

Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645 med landvinning för Sverige: Jämtland med Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på trettio år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill; rikskanslern höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd, men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra.