— Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se dagen i en eländig koja. Det ena är snart den rikaste man i världen, det andra går steg för steg uppåt och ämnar troligen inte sluta förrän hon uppnått en tron. Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af planeternas konung och därmed födda till makten. De tro således på stjärnornas inflytande.
— De tro ej därpå, nådig fröken, de veta det. Hela deras lif vittnar därom. De erforo detta inflytande långt innan de hade någon aning därom.
— Men om nu detta förmenta inflytande, denna predestination till makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa lyckobarn, till trots för sin goda fé, skulle falla lika hastigt från sina inbillade höjder, som de uppstigit dit — om en senare del af deras lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som deras ungdom varit omhuldad af lyckans gunst — hvad då? Detta kunna de icke veta, och därför veta de realiter intet; de tro, och deras tro kan svika. Man skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ända.
— Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma gång utstryka veta och tro. Ettdera måste man hålla. Jag föredrager att veta, så länge jag har bevis. Men mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en stjärnas makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag går och hvar jag slutar. Jag vet endast, att jag är till, emedan jag är en tänkande varelse.
— Cogito, ergo sum. Du har läst Cartesii nyss utgifna Principia philosophiæ.
— Ja, nådig fröken.
— Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock kan lära af denne vår tids störste tänkare. Du vet ingenting annat, än att du är till. Du vet ingenting om den värld, som omgifver dig; du vet ingenting om dina stjärnor och deras inflytande; du vet ingenting om världshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra människors inre eller om dina egna öden. Om allt sådant har du skapat dig en tro och kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett bottenlöst djup, och när du tror dig ha uppnått stranden, fasthåller du endast ett flytande sjögräs. Du säger: man kan icke på samma gång utstryka tro och veta. Nej, det kan man inte, därför, efter du vet ingenting, måste du tro allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som man kallar stjärnornas inflytande. Jag vet lika mycket som du, men jag tror mindre än du, jag tror ej på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas konung. För hvad har då jag att tacka honom? Lif och krona, makt och förstånd har jag fått honom förutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot, och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i kväll på himmelens fäste, och jag skall i morgon vara den samma ändå.
— Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare, och planeten skall ännu i millioner år beherska allt lefvande. Min nådiga drottning har gått från seger till seger, gått oförstörbar från makt till makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre skickelse.
— Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser än försynens styrelse. Mig skall du inte undervisa. Men — tillade hon blidare — du är nu engång sådan: alltid högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen. Jag känner dig, kondor, men jag är intet lamm, som du kan bortföra i dina klor. Till ärkebiskop i Upsala lärer jag ej kunna utnämna en som ingenting tror, ändock hon tror allt; men min lektris kan du blifva, om den högborna grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under sin rang. Farväl, Doxa! Sätt upp ditt betänkande om Idea boni ordinis! Jag förblifver dig välbevågen, i förhoppning att du är ett lydigt barn och att jag stundom får skratta åt dig.
Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika djup som hennes förbittring och förödmjukelse.