— Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en vilde!
— Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin. Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är jesuit. På det där svarta bandet kring din hals bär du en relik från det allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens skägg?
— Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende, men drottningens skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.
— Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp i Upsala? Betänk, att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?
— Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något samvete för när, hvarken lutherskt eller katolskt.
— Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar så nära sitt hjärta. Får jag se tingesten? Jag skall inte förråda dig, om det också vore Sankt Britas oxeltand.
— Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian.
— Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade Kristina skrattande, fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.
Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög rodnad uppsteg på hennes kinder. Äfven Hagars kinder färgades purpurröda.
— Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen, själf angelägen att finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.