Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frågor om drottningen och sina försiktiga svar. En ung öfverstes försök till förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam. Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfalzgrefvens svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna dörren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu talade sanning.
— Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att svalna.
— Allt, nådig fröken.
— Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde Sveriges krona?
— Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och däråt af hjärtat gläder sig.
— Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.
Hagar upptog hårlocken.
— Intet kan vara för mig så dyrbart som min drottnings förtroende till min heder. Värdigas förvissa mig därom, och jag begär ingen furstegunst.
Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.